Under ett besök på The Times i London i förra veckan berättade tidningens webbchef Anne Spackman att de för en tid sedan anställt en särskild sökredaktör. ”Det är det bästa vi gjort – köp en redan i morgon om ni kan!”

Sökredaktörens uppgift är enkel: förklara för redaktionen hur sökstrukturen på nätet fungerar, arbeta mer med indexerade sidor och se på så sätt till att tidningens artiklar hamnar så högt som möjligt i sökningar på Google, Yahoo och andra sökmotorer.

Metoden kan vara så enkel som att ändra policyn för hur rubrikerna sätts. Genom att skriva ut både för- och efternamn i rubrikerna ökar chansen att fångas upp av sökmotorerna.

När The Times tvingade rubriksättarna att skriva ”Britney Spears”
i rubrikerna istället för bara ”Britney” ledde det till att besöken via sökmotorerna ökade med 21 procent på bara en månad.

Att arbeta med olika tekniker för sökoptimering har länge varit en självklarhet för många företag – och industrin bakom den växer snabbt. I reklamstatistiken buntas sök-optimeringen ihop med sökordsannonsering och sponsrade länkar vilket gör det svårt att veta exakt hur stor den är, men tillsammans lär de i år omsätta runt en miljard kronor och är den del av internetmarknadsföringen som växer klart snabbast.

Under 2008 lär sökordsmarknads-föringen omsätta drygt 1,5 miljard och uppgå till 32 procent av all webbreklam. I USA är motsvarande andel 43 procent, vilket gör att man kan anta att siffrorna kommer att fortsätta växa med snabbare tal än någon annan
marknadsföringsform de kommande åren.

Att medierna nu börjat inse vikten av att arbeta med redaktionell sökoptimering beror på att trafiken från Google & Co blivit allt viktigare.

På The Times står Google-träffar för 27 procent av alla besök på
sajten. I det ljuset är sökoptimeringen ingen liten teknisk detalj, utan den kanske viktigaste marknadsföringsformen.

Bakgrunden är förstås att mediekonsumenterna i allt högre grad agerar ickelinjärt. De tittar inte på tv efter kanalernas tablåer, utan när de själva vill, via webb-tv och nedladdningar – och de går inte in direkt på mediesajterna, utan via sök och rekommenderade länkar på communities, bloggar och via kompisnätverk.

Kort sagt: publiken går inte via stora entrén, utan smiter in via bakdörren. Det ställer helt nya krav på medieföretagen.