Vi kallar dem Olle och Lena, deras skulder dateras tillbaka till 80-talet när de försökte få sitt lantbruk att bära sig.

Allt började med att de tog över Olles föräldrahem, ett litet torp, och skaffade åtta kor. Parallellt med jordbruket arbetade Lena natt på sjukhus.

Det fanns inte fanns tillräckligt med betesmark för korna i anslutning till torpet, så när grannens lilla gård blev till salu tog de ett lån och köpte den.

Tjernobylkatastrofen inträffade våren 1986. I samma veva köpte familjen ytterligare tolv kor. Alla djuren levererades samtidigt.

Efter en kort tid blev flera av korna sjuka, de slutade äta och flera måste slaktas. Dessutom fick inte djuren släppas ut på bete på grund av det radioaktiva nedfallet efter Tjernobylolyckan. Betet förväxte och familjen tvingades istället köpa massor av dyrt hö.

- Det fanns ett bidrag att söka som vi tyvärr inte kände till. Betet förväxte och korna fick inte gå ute. Vi var tvungna att köpa nya kor för 8 000-10 000 kronor, slaktvärdet var 1 500, säger Lena.

Familjens långivare mer eller mindre krävde att familjen skulle arrendera en större gård med tillhörande mark för att få bättre ordning på verksamheten; bättre mjölkrum och större betesmarker. Annars skulle alla lån sägas upp.

- Vi var tvungna att göra som de sa. Så vi arrenderade en större gård, lånade mer pengar och köpte fler kor. Men de nyinköpta korna blev sjuka de också, säger Lena.

Veterinären visste inte vad korna led av och tog inte heller reda på det, så Lena började söka information för att utröna vad det var för sjukdom djuren drabbats av. Hon kom fram till att det måste vara virussjukdomen bvdv som slog ut kornas immunförsvar.

Problemet var att ingen trodde på henne eftersom sjukdomen hittills aldrig funnits i det område där familjen bodde. Alltså vägrade både veterinär och slakteri att ta prover på djuren och mjölken för att fastställa om det var bvdv eller inte.

- Efter att ha kämpat i fyra år med att få klarhet i om det var bvdv var det till slut en veterinär som sa; Bara för att få tyst på dig ska jag låta ta ett prov, så ska du få se att det inte är bvdv, berättar Lena och fortsätter:

- Fyra dagar senare ringde han och sa; Det var som jag trodde, det är bvdv.

En av de vuxna korna hade kronisk bvdv och hon smittade de andra djuren, dessutom var två kalvar kroniker plus att ytterligare fyra småkalvar var smittade.

Nu hade dock familjens skulder växt sig så stora så lantbruket begärdes i konkurs och alla lån sades upp. Familjen försökte betala smålån till småföretagare, som rörmokare och dylikt, men de stora lånen på familjens hus och på jordbruket fanns kvar.

Familjen flyttade till en lägenhet i den närbelägna tätorten.

- Vi kunde inte ens få ett telefonabonnemang. Vi var inte betrodda. Jag kände mig så dålig, säger Lena.

Sedan läste familjen i tidningen om något som hette skuldsanering och sökte det. Men de godkändes inte eftersom Lena hade för stora inkomster då hon jobbade extra inom sjukvården för att kunna betala av på familjens skulder.

I samband med att de sökte hjälp hos kommunen råddes de att inte betala några löpande skulder eftersom de skulle ingå i skuldsaneringen, vilken de alltså inte beviljades. Det ledde i sin tur till att ytterligare skulder hamnade hos kronofogden.

Efter en tid sökte familjen åter skuldsanering. Vid den tidpunkten hade den hunnit flytta till ett hus, som kostade lika mycket som hyreslägenheten att bo i, men som var lite större. De godkändes inte på grund av att de bodde för stort, oaktat att kostnaden var densamma som för lägenheten.

Lena fortsatte att arbeta så mycket hon kunde på sjukhuset, men fick aldrig några pengar över eftersom kronofogden drog pengar från hennes lön varje månad.

- Jag vill inte låta gnällig, men det känns lite orättvist. Vi har aldrig haft dyra bilar, aldrig varit på semester, inte kunnat köpa ny tv eller nytt kylskåp, aldrig köpt några nya möbler. Bara begagnade saker. Barnen fick bara begagnat. När vi bodde i lägenheten stals alla cyklar på gården en natt. Alla cyklar var borta - utom våra, de var för gamla, konstaterar Lena.

Hon säger att det goda som trots allt har kommit av detta är att barnen har fått lära sig att kämpa för allt, de har aldrig fått vad de har pekat på.

- Vi har fått lära oss att duka fint för korv och makaroner, och barnen har verkligen blivit driftiga.

Lena berättar också om den skuld och skam som är förknippad med att vara skuldsatt och att aldrig ha några pengar till någonting, och om den maktlöshet hon många gånger har känt.

Socialt är det också svårt. När arbetskamraterna planerar att gå ut och äta tillsammans, ha en vinprovarkväll eller gå på bio kan Lena inte följa med.

- Varför följer du aldrig med, frågar de. Men jag vill inte prata om att jag inte har några pengar. De frågar om jag inte vill jobba storhelg för att det är bra betalt, men jag får ju inget för det. Kronofogden tar allt, men det kan jag ju inte säga.

Nu har familjen åter sökt skuldsanering och nu det verkar som om det kan godkännas. Reglerna har förenklats sedan förra gången de sökte och processen har hittills gått bra.

- Skuldsaneringen är precis inledd. Kronofogden har tagit 4 000 kronor efter skatt från min lön i all evighet. Men den senaste månaden drog de ingenting, de pengarna säger de istället att jag ska spara. Jag som aldrig har haft några pengar. Nu har jag plötsligt pengar på kontot, det blir svårt att inte röra dem.

Om familjen får skuldsanering är det en process som löper under fem år då de måste leva på existensminimum. En period som många, som har gått igenom det, trots allt säger går ganska fort.

- Det är värt att få ett slut på det, att veta att efter de här fem åren är vi skuldfria. Jag är ju pensionär när vi är igenom det i så fall, jag hoppas att få dö utan skulder, säger hon.