– Det är som en mardröm, jag kan inte förstå att det här händer. Aldrig hade jag föreställt mig att mitt liv skulle bli så här. Jag har alltid jobbat och betalat mina räkningar i tid, aldrig fått en anmärkning, säger Josef.

Han hade arbetat i 18 år som lokalvårdare på Försäkringskassan när hans arbetsgivare beslöt att lägga ut städningen på entreprenad. Totalt har myndighetens personalstyrka minskat med nära 3000 personer sedan 2006.

Några år tidigare hade båda Josefs föräldrar blivit allvarligt sjuka i cancer. De bodde kvar i hans hemland, där det inte finns någon avancerad offentlig sjukvård.

Josef tog lån för att betala cancervården, utan säkerhet. Det första lånet följdes av flera och till slut var han skyldig en halv miljon kronor.

– De var mina föräldrar. Jag kunde inte låta bli att hjälpa dem, säger han.

På arbetsförmedlingen fick han information om kommunens skuldrådgivning i Spånga. Vid första mötet i höstas med budget- och skuldrådgivare Ulla Carlsson kom de överens om att avvakta.

– Då hade Josef fortfarande inga betalningsanmärkningar och det fanns en förhoppning att han snart skulle få ett jobb, säger hon.

Men månaderna gick utan att det ljusnade på jobbfronten och problemen växte. Obetalda räkningar har blivit till indrivningsärenden. I april fick han hjälp med att fylla i alla blanketter som krävs för att ansöka om skuldsanering.

Nu går han och väntar på besked. Ännu har ingen handläggare tagit sig an hans fall.

Den här dagen har Josef kommit till Ulla Carlssons kontor på biblioteket i Spånga för att han fått ett brev från Kronofogden. Det visar sig vara från indrivningsenheten som utrett hans tillgångar.

Ulla Carlsson tar emot ett 80-tal personer om året. Väntetiden är två månader.

– Det är för länge. Men på andra ställen i Stockholm är den mycket längre. Konsumentverket rekommenderar en månad.

Ulla Carlsson tror att det kan bli en anstormning till skuldrådgivningen nästa år, då en ny lag eventuellt träder i kraft som till skillnad från den nuvarande lagen tillåter skuldsanering även för färska skulder.

– Många som jag pratar med väljer att vänta när de fått information om att det kan bli en ny lag, säger hon.

Hittills har Josef haft a-kassa. Snart upphör den, hur det ska gå då vet han inte. Han har två små barn och hans fru är föräldraledig och läser svenska.

–Vi måste köpa ny välling var tredje dag. Ett paket blöjor räcker bara några dagar. Allt kostar, säger han.

Frustrationen över att inte kunna göra rätt för sig är tärande, säger han.

– Jag har alltid jobbat. De senaste 13 åren har jag inte haft en enda sjukdag. Allt jag blir erbjuden nu är svartjobb. Det vill jag inte, säger han.

Han tror att flera av hans gamla arbetskamrater har fått problem med ekonomin, men det är inget de pratar om.

– Det är för hemskt. Man skäms, säger han.

Fotnot: Josef heter egentligen något annat.