Ingemar Syréhn, Stefan Franzén och Hugo Lewné är kändisar i fondbranschen. De förvaltar bland annat branschens flaggskepp, Roburs femhövdade Allemansfond.

Drygt 800 000 svenskar sparar i någon av de fem Allemansfonderna. Här fanns vid årsskiftet ett sparkapital på 56 miljarder kronor.

Vid sidan av detta stora förvaltningsuppdrag är Syrehn, Franzén och Lewné ansvariga för ytterligare 18 av Roburs fonder. Här finns ytterligare cirka 100 miljarder kronor av spararnas pengar.

Totalt förvaltar Syréhn, Franzén och Lewné därmed fond­tillgångar på omkring 156 miljarder kronor (årsskiftet 2007/2008) och deras 23 fonder genererade förra året – enligt våra beräkningar – omkring 2050 miljoner kronor i avgifter till banken.

Lönerna till förvaltarna är en liten del av avgiften. De senaste offentliga inkomstuppgifterna för Syréhn, Franzén och Lewné (taxe­ringsår 2006) visar en sammanlagd inkomst för de tre förvaltarna på cirka 7 miljoner kronor inklusive sociala avgifter.

Ytterligare en del av pengarna går förstås i form av kostnader för it-system, lokaler, informationsmaterial och övrig admini- stration. Andra förvaltare inom Robur medverkar också i viss ­utsträckning till förvaltningen av de här fonderna – exempelvis branschanalytiker.

Roburs vd Mats Lagerqvist vill inte redogöra i detalj för hur pengarna används.

–Avgifterna är i högsta grad rimliga. Vi tar ut en fondavgift på 1,4 procent och sedan fördelas den på distributör och förvaltning men hur den fördelningen ser ut vill jag inte gå in på.

Men har inte kunden rätt att få veta hur mycket pengar som går till förvaltningen av fondens tillgångar?

–Det kunden betalar för är ju exakt detsamma oavsett hur fördelningen internt ser ut mellan förvaltare, marknad och distributör, så ur kundens synvinkel är det ingen skillnad. Av konkurrensskäl känns det fel att vara övertydlig på den punkten eftersom vi jobbar med flera olika distributörer.

Bedömare i branschen som E24 talat med säger att det mesta av avgifterna går till annat än det kunden tror.

–Jag gissar att mellan 75 och 80 procent av avgifterna går till sånt som spararen inte får någon nytta av. De hamnar framför allt i säljorganisationen, säger Niklas Lundberg, vd på den oberoende fondutvärderaren Indecap.

–Jag har i och för sig inget emot att de svenska fondbolagen tjänar mycket pengar. Det som är upprörande är att det inte finns någon koppling mellan lönsamhet och det mervärde man ger till fondspararen. Om det hade funnits en sådan koppling, kan jag lova dig att Robur inte skulle låta tre förvaltare sköta 156 miljarder kronor, säger Lundberg.

Thomas Franzén, ordförande i Premiepensionsmyndigheten PPM, uppskattar att runt 10 procent av avgiften går till förvaltningen av fonden.

–Om man som institution ­skulle köpa aktiv förvaltning av svenska aktier av ett så stort ­kapital på marknaden skulle det kosta 0,10–0,20 procent. Resterande del av fondavgiften på 1,40 procent går till försäljning, kundkontakter och vinst, säger han.

Han konstaterar att fondsparandet är en mycket lönsam verksamhet för storbankerna.

–Det beror på att stordriftsfördelarna är stora. Kostnaden för att förvalta en stor fond per krona är mycket låg. De stora aktörerna undviker att konkurrera med ­priset – det är så oligopol fungerar. I PPM-systemet fungerar myndigheten som spararnas ­ombud och kräver rabatter på fondbolagens avgifter. Rabatterna är störst på de stora fonderna, säger Franzén.

Någon förändring från fond­bolagens sida vad gäller information om vart pengarna tar vägen, är inte aktuell.

Pia Nilsson, vd på Fondbolagens Förening, tycker att man inte ska krångla till det i onödan.

–När det gäller information kring vart pengarna går, tycker jag inte att en fondprodukt är ­annorlunda än kläder eller möbler. Den relevanta informationen vad gäller fonder är priset på varan, det vill säga fondavgiften, och avkastningen.