Det är skillnad på svenskar och svenskar. Somliga av oss är lite dummare än andra och behöver därför hjälp från pappa staten. Så skulle man kunna sammanfatta resonemanget bakom den stora pensionsreform som, i princip utan större debatt, genomfördes nyligen.

Det handlar om premiepensionssystemet. Det är inte direkt ett ämne som man gör en snärtig nyårskabaré av. Kanske därför blir många av de oranga kuverten oöppnade. 42 procent av alla pensionssparare, 2,6 miljoner, har gjort valet att inte göra ett val av PPM-fond.

Denna passivitet oroar statsmakterna. För att med regeringens egna ord ”minska risken för systematiskt dåliga utfall av placeringar till följd av okunskap” ska systemet göras om. Även de som inget begriper har rätt till en bra pension, enligt finansmarknadsminister Mats Odell.

Hur har det då gått för oss tröga finansanalfabeter som ministern värnar om? Jo, under de knappa tio år som vår icke-väljarplacering Premiesparfonden funnits har avkastningen faktiskt slagit den genomsnittliga aktivt valda fonden i PPM-systemet med 3 procent.

Men sedan helgen den 23–24 maj är våra drygt 90 miljarder kronor istället flyttade till den splitter nya fonden AP7 Såfa. Såfa syftar inte på soffliggare utan står för statens årskullsförvaltningsalternativ och är en allvarlig sak.

Den nya fonden – som blir obligatorisk för alla icke-väljare – kommer upp till 55 års ålder att bestå enbart av en aktiefond. Därefter blandas en liten del räntefond in varje år så att man vid 75 år har 35 procent i aktier. Aktiefonden är en så kallad global aktiefond, dock med en exotisk knorr.

För varje satsad hundralapp blir pensionärerna ägare till aktier för 150 kronor. Den extra femtiolappen kallas på finansspråk för hävstång och brukar ofta uppnås genom belåning. Men eftersom det är förbjudet för AP-fonder att låna pengar till aktieköp har Såfa-fonden istället försetts med hävstång på konstgjord väg genom en form av ett finansiellt instrument som kallas swapkontrakt.

Normalt sett är det en strategi reserverad för ytterst riskvilliga placerare. Men eftersom pensionsparande är så långsiktigt är det bara att ösa på anser man från politiskt håll. På sikt jämnar upp- och nedgångar ut sig och historiskt har aktier alltid gått bättre än räntepapper. Och när varje procents uppgång ger 1,5 procent, vad finns att fundera på?

Så långt framställs upplägget som så vattentätt att man nästan undrar varför de nöjde sig med 1,5 gångers belåning. Varför inte 2, 5 eller 10?

Å andra sidan framhålls att Premiepensionen ”bara” utgör 14 procent av vår statliga pension, resten ligger i ett sparande som växer med inflationen. Alltså kan man lika gärna chansa lite, menar konstruktörerna.

Men som bekant finns det inga gratisluncher. Högre avkastning kostar i form av högre risk. Och det här med hävstång och procenträknande är komplicerat.

Om börsen går ned med 30 procent måste index stiga 43 procent för att nå tillbaka till nollstrecket. Hävstång förstärker effekten. Med 1,5 gångers hävstång måste uppgången bli 55 procent för att komma ifatt. Hålen blir djupare helt enkelt. Men topparna högre.

Enligt Sjunde AP-fonden blir risken dock likvärdig eller mindre än en renodlad svensk aktiefond eftersom Stockholmsbörsen svänger mer än en globalfond. Isåfall kan man fråga sig varför staten inte lika gärna kunde ha satsat svenskt istället för att gå omvägen via kontrakt med internationella investmentbanker.

Och om det grundläggande antagandet att aktier spöar räntor sviktar blir det problem. Vilket det kan göra under långa perioder. Mellan 2001 och 2009 gick tillexempel ett globalt aktieindex ned 1,4 procent mätt i kronor. Inflationsskyddade obligationer gav plus 6,6 procent. Aktier uppför sig alltså inte alltid som de brukar.

En av de skickligaste aktieplacerare jag känner beslutade nyligen att helt lämna börsen. I det läget ska alla de miljoner svenskar som valt att inte aktivt spekulera med sina pensionspengar tvångsförses med ett sparande med högre risk som dessutom är väldigt svårt att förstå sig på och förklara.

Om alla finansiella teorier visar sig fungera som de ska enligt skolboken får alla vi småpantade anledning att lyfta på hatten. Men om vi får ett antal dåliga börsår framöver kan det lika gärna bli en infekterad svekdebatt.