Många, framför allt kvinnor, med låga inkomster lockas att pensionsspara i tron att detta ska ge dem en mycket bättre tillvaro på äldre dar.

Först och främst är det fel att kalla det ett avdragsgillt pensionssparande. Det är ett pensionssparande med uppskjuten skatt. Den enda skattesubventionen är att du får en kredit på skatten under ett antal år.

Åtta av tio som pensionssparar betalar inte statlig skatt och majoriteten av dem är kvinnor. De får alltså ett avdrag som är lika stort som dagens kommunalskatt. Den dag pengarna betalas ut beskattas de med den kommunalskatt som gäller då. Är det någon som tror att vi har lägre kommunalskatter i framtiden?

En annan fälla är bostadstillägget för pensionärer. Eftersom utbetalningen beskattas som lön läggs dessa pengar på pensionen vid beräkning av hur stort bostadstillägget blir. Det som skulle ge lite extra kan försvinna i form av sänkt bostadstillägg.

Riksrevisionen har också visat på hur osäkert det är att alla uppskjutna skattekronor verkligen kommer in. Vi kan flytta till andra länder och olika dubbelbeskattningsavtal kan hindra att skattepengarna hamnar i Sverige. Det förlorar vi alla på.

Ett annat problem är om det är lönt att ha ett avdragsgillt pensionssparande. Nu är det på gränsen. För att kostnaderna hos försäkringsbolagen inte ska äta upp avkastningen krävs ofta att du sparar minst 500 kronor i månaden, helst 1 000 kronor. Och 1 000 kronor i månaden innebär att taket för avdragsgillt sparande är nått.

Jag var förvånad att Anders Borg inte gick hela vägen när han sänkte avdragsmöjligheten från ett halvt basbelopp (cirka 20 000 kronor) till 12 000 kronor. Det hade varit enkelt att ta bort avdraget för privat pensionssparande helt. Han borde fått stöd av de forna s-kollegorna Bosse Ringholm och Per Nuder som under sin tid också såg faran med den växande skatteskulden. Den politiska enigheten ser alltså ut att finnas. Frågan är bara om det politiska modet finns.

En kompromiss kan vara att lägga det som en kapitalskatt. Då får du bara avdrag med 30 procent som kapitalskatten är, men du behöver bara betala kapitalskatt 30 procent när pengarna betalas ut. Så är det i Finland. Fördelen är förutsägbarheten och att vi inte tar några skatterisker (annat än förändringar i kapitalskatten). Nackdelen är fortfarande att det finns risk för att pengarna inte hamnar i den svenska statskassan.

Jag har fått mig tillsänt beräkningar från försäkringsbolagen som visar på att de med låga inkomster ändå kan tjäna lite i slutändan. Men det är beräkningar med antaganden som lätt kan förändras. Jag tänker ändå fortsätta att hävda att det bara är bra om du har hög marginalskatt när du sparar och låg när pengarna betalas ut. Då gör du en skattevinst.

Det är ändå bra både för den enskilde och för samhället att vi sparar till den tiden då vi inte längre arbetar. Någon form av stimulans tjänar vi alla på.

Men det måste gå att göra det på ett smidigare sätt. Varför inte ändra avkastningsskatten på kapitalförsäkringar så att pengar som är inlåsta till 65 eller 67 år har en lägre skatt än pengar som är tillgängliga? Då finns fortfarande en inlåsning som vi kan välja om vi vill ha. Samtidigt lockas vi att ha pengarna kvar tills den dag de flesta av oss lämnar arbetsmarknaden eftersom pengarna på detta konto växer snabbare när det inte försvinner så mycket i skatt.

Kanske är det någon annan som har en bättre idé. För det är hög tid att diskutera alternativ. Som det är i dag riskerar många låginkomsttagare att bli djupt besvikna den dag det är dags att få ut pengarna från försäkringsbolaget.