Facken inom industrin har gjort en summering av de senaste tio årens lönerörelser. Det så kallade industriavtalet har varit i kraft sedan avtalsrörelsen 1998 och betyget är klart godkänt.

Den reala förbättringen av ­lönerna (efter inflation) har varit drygt 2 procent årligen det senaste decenniet, vilket placerar Sverige i toppen bland västeuropeiska industriländer.

–När vi gör bokslut är det ett gott resultat, säger Göran Nilsson, kanslichef på organisationen Facken inom industrin. Vi får gå tillbaka till 1950- och 1960-talen för att hitta något liknande.

Det som utmärkte löneutveck-lingen under 70-, 80- och början av 90-talen var höga löne­ökningar men minst lika hög inflation. ­Under perioden 1976–1993 var reallöneökningen 0 procent.

Sedan blev det ändring. Under perioden 1998 till 2007 var real­löneökningen 2,2 procent. I Västeuropa var motsvarande genomsnitt 1,4 procent.

I Östeuropa är ökningen kraftigare och högst i de tre baltiska staterna. Estland, Lettland och Litauen har en real ökningstakt som är två till tre gånger högre än Sveriges.

–Det är höga reala siffror i Baltikum. Det är deras guldår just nu, som våra 50- och 60-tal, säger Göran Nilsson.

Enligt honom överträffar den reala löneökningstakten i de baltiska länderna, även den takt som Japan höll när de gick som snabbast.

Industriavtalet är ett samarbetsavtal mellan fackförbund och arbetsgivarorganisationer för att stärka industrins konkurrenskraft och förbättra lönebildningen. Kombinationen av förändringar i omvärlden, som inflationsmål, rörlig växelkurs och snabbare globalisering, tillsammans med att lönebildningen fungerat bättre tack vare industriavtalet, ligger bakom reallöneförbättringen.

På tio år har lönerna inom industrin förbättrats med 25 procent realt. Det är en väldig skillnad mot tidigare perioders nolltillväxt.

–Förut kunde de årliga löne­ökningarna ligga uppåt 10 procent och alla var glada när de fick beskedet. Sedan åt inflationen upp alltihop. Nu har vi haft låga nominella löneökningar och ändå fått reala ökningar.

–Det var ingen enkel pedagogisk uppgift att förklara för medlemmarna att 3,5 procents löneökning skulle ge mer än tidigare 7 procents ökning, säger Göran Nilsson.

Arbetskraftskostnaden för en arbetare var 230 kronor i timmen i svensk tillverkningsindustri 2007. Det är lägre än Tyskland och övriga nordiska länder men högre än många andra länder i Västeuropa.

Jämfört med Östeuropa är den svenska timlönen (sett ur arbetsgivarens synvinkel) mycket hög. Trots en stark lönetillväxt i de forna östländerna under senare år ligger arbetskraftskostnaden på endast en fjärdedel av den svenska.