Frågan är vad som är den största skandalen. Det är frågan jag ställer mig när jag läser E24-kollegan Jacob Bursells alla artiklar om Acta-skandalen.

Det är en skandal att ett bolag som Acta sålt en sparprodukt med begrepp som garanti och med ett tillägg som få förstått är ett lån.

Först försvann det garanterade pengarna när Lehman Brothers gick i konkurs. Sedan krävs lånet in nu när Kauthing Bank har fått nya ägare som är bankens forna fordringsägare.

Det är en skandal att Acta inte skäms över vad de sålt och vilken situation de nu försatt 3 000 människor i. Inte ett ord av sympati har vi hört.

Acta kunde lära av Skandia som också sålde en liknande produkt med ”garanti” och insåg att man lovat för mycket. Alla spararna fick raskt tillbaka sina pengar. Den smällen tog Skandia för det var moraliskt rätt och troligen också för att det bedömdes som svårt att vinna en rättsprocess utan att förlora både pengar och anseende.

Istället gråter Actaledningen ut i Uppsala Nya Tidning och talar om hur synd det är om dem och hur dumma vi i media är. Men som man bäddar får man ligga. Många valde att ha Lehman som garant därför att obligationen i produkten gav hög ränta på grund av bankens upplåningsproblem.

Det är också skandal att Kaupthing Bank nu med hjälp av inkassobolag kräver in pengarna. I sin ”generositet” har lånet skrivits ner från 300 000 kronor till 180 000 kronor. Acta tar åt sig äran för lånet skrivs ner.

Men villkoret för nedskrivningen är att dessa sparare skriver på att de inte ska bråka och att pengarna är inbetalade senast den 10 mars. Den bank som har en klar rätt att få pengar brukar inte skriva ner skulder med 40 procent. Det luktar.

Det är också skandal att Allmänna Reklamationsnämnden sviker spararna. Nämnden har efter månader av funderingar fortfarande inte kunnat ge sitt utlåtande. ”En serie olyckliga omständigheter” är myndighetens försvar. Ett annat försvar går ut på att det är en så komplicerad fråga så det måste tas in utomstående jurister som har andra jobb som de också måste sköta.

Men alla de sparare som i sin förtvivlan vänt sig Allmänna Reklamationsnämnden har rätt att få ett besked. Sedan är det inte säkert att Acta och Kaupthing följer utlåtandet. Men det ger ändå ett besked som spararna kan hänvisa till.

Jag kan inte låta bli att berätta att generaldirektören häromdagen for på semester till Indien. Jag vet att det är ett simpelt journalistiskt grepp men ger ändå en fingervisning om myndighetens attityd. Och det är inte första gången som anmälningar inom finans dröjer. Men när det gäller missfärgade skinnjackor brukar det gå snabbare.

Det är också skandal att Acta står utanför Finansinspektionens kontroll. Ansvaret ligger hos hemlandet Norges motsvarande myndighet. Har vi verkligen en så tandlös lagstiftning? Vilka fler utländska bolag är det som utnyttjar detta?

Det är också en skandal att ingen politiker ännu tagit tag i frågan. Har det kanske att göra med att det är en relativt liten grupp som drabbats? Eller möjligen att dessa människor ofta, men långt ifrån alla, har det ganska gott ställt. Det kan vi förstå av att Acta aldrig annars hade kontaktat dem.

Men många som ville ha en trygg produkt för äldre dar har i dag förlorat så mycket att de i stort sett inte har något kvar eller till och med står kvar med bara skulder. Regeringen säger att den inte uttalar sig om ett enskilt ärende. Men då har man inte förstått frågan.

Eller är det möjligen så att denna typ av finansprodukter för svåra att förstå och göra politik av för våra folkvalda?

Så nu står 3 000 människor inför frågan om de ska betala 180 000 kronor eller driva en process. Det är ingen lätt fråga. Men det har bildats en förening för grupptalan som växer för varje dag. Ett antal jurister har engagerats. Och jag tror att detta är den rätta vägen. När alla sviker är det viktigt att hålla ihop.