Bland bankerna, livbolagen och fondförvaltarna hittar ledningar med löner som för de flesta av kunderna är ofattbara. Dagligen får vi läsa om miljonersättningar. När några av dessa personer blir omskrivna verkar de förvånade och vet sällan hur de ska svara. Ibland går det någon vecka och så gör de en pudel i media och avstår en del av ersättningen - för den här gången. Hur kunde det bli så?

En förklaring är de stora summorna som förvaltas. Om man förvaltar 200 miljarder kr måste det vara ett fint och viktigt jobb. Även en mångmiljonlön blir då ganska futtig. Höjs ersättningen med ytterligare några miljoner märks det inte på resultatet. 2 miljoner i förhållande till 200 miljarder är bara en hundratusendedel eller 0,00001. Då är det lätt att bli fartblind.

Den andra förklaringen är att tjänstemännen inte riskerar några egna pengar. Den småföretagare som ger sig själv för hög lön lär märka det. I värsta fall förlorar han sitt företag.

Detta brukar kallas "Other peoples money" – de förvaltar andra människors pengar. De känner sig mäktiga. Och det skulle vi nog också göra om vi för vara med och utse styrelser i de stora börsbolagen, lyfta nya bolag med hjälp av investeringar från kapitalet och ständigt vara uppvaktad. De utövar ägarmakt fast än det är du som äger pengarna.

För det är långt till pengarnas verkliga ägare. När ägare, som du och jag, hör av oss blir de ofta förvirrade och vet inte vad de ska svara. Det är ofta krångligt att nå fram. Och frågan är om bokslut verkligen är skrivna för att alla sparare ska kunna läsa dem.

Mitt intryck är att de flesta helst vill slippa konfronteras med pengarnas ägare. Och de försök som gjorts med att ta in spararrepresentanter i styrelser och på liknande sätt öka insynen är oftast halvhjärtade och representanten är sällan en helt vanlig sparare utan någon de känner sedan tidigare.

Ytterligare en förklaring är att dessa tjänstemän gärna jämför sig med varandra. De har också en arbetsmarknad där det är lätt att bryta upp och gå till någon annan. I alla fall har det varit så fram till finanskrisen. Detta har gjort det lätt att trissa upp lönerna och andra ersättningar. I bonusavtalen och liknande incitamentsavtal mäts insatsen exempelvis mot något index eller branschgenomsnitt. Det innebär att de får pengar även när det gått dåligt, bara det inte gått sämre än för andra. Men det är sällsynt för det finns nästan alltid något index eller konkurrent som gått sämre. Med tiden vänjer man sig vid en bonus och betraktar den mer som en del av lönen. Så var fallet i exempelvis SEB.

Även om finanskrisen har skakat om många är jag tveksam om det blir så stora förändringar framöver. Vi har överlåtit och kommer att överlåta allt mer av ansvaret för våra pengar till professionella förvaltare. Det kan vara allt från de gemensamma buffertarna vi har i det allmänna pensionssystemet i form av AP-fonderna till de fonder vi sparar hos i banken eller väljer inom PPM-systemet. Det är de kollektivavtalade pensionspengarna som förvaltas av livbolagen eller hos fondförsäkringsbolagen och det privata pensionssparandet som kan finnas både här och utomlands.

Det går inte att vrida klockan tillbaka och tro att var och en ska kunna sköta sina pengar själv. Det skulle bli både ineffektivt och dyrt för var och en av oss och egentligen praktiskt helt omöjligt.

Vi måste alltså fortsätta att våga anförtro dessa tjänstemän våra pengar.

Men det är viktigt att vi då ständigt håller ögonen på dem, utövar vår konsumentmakt, kräver årsredovisningar som vi alla begriper, ifrågasätter ersättningar och kräver större öppenhet hos dessa tjänstemän. Du kan påminna din fondförvaltare, din bank, din fondkommissionär, ditt livbolag och ditt försäkringsbolag om att du finns.