Häromveckan skulle jag sätta in en summa pengar på mitt konto och den ivrige pojkmannen på SEB:s kontor på Hornsgatan frågade om jag var intresserad av att skaffa ett Mastercard, vid sidan av mitt Visakort. Det fanns en mängd fördelar för mig, förklarade han. Vad banken hoppades tjäna på att jag skaffade ytterligare ett kort berättade han inte.

Jag var sval i mitt bemötande, bränd som jag är från tidigare uppvaktningar. Men ändå inte helt avvisande. Fåfänga antar jag – och en liten strimma hopp; kanske hade banken ändå förändrats.

Pojkmannen gjorde ett sista övertalningsförsök och förklarade att SEB faktiskt rekommenderar att kunderna har ett sådant kort.

- Ånej, tänkte jag för mig själv. Samma gamla visa! Banken tänker bara på en sak – att få komma in i min plånbok. Hur kunde jag vara så dum att jag trodde att den kunde ändra sig?

Och med ens kom de till mig med obehaglig styrka – minnena från alla andra dagar av hopplöshet och förtvivlan. Till exempel den gången jag ville ha ett kort knutet till mitt sparkonto istället för till mitt transaktionskonto som hade noll i ränta (och som fortfarande har det). Här fanns en chans för banken att visa att den verkligen brydde sig om MIG och inte bara min plånbok.

- Tyvärr, det går inte att knyta ett kort till sparkontot, sade den leende kassörskan.

Men det är inte sveket i sig som är det värsta – det är alla förnekanden och undanflykter.

- Nej, det är inte alls så att vi vill använda dina pengar utan att betala någon ränta. Det är bara det att det skulle bli en massa avgifter och det vill du väl inte? Och så är det ju alla kortbedrägerier och bla, bla, bla.

Det vore faktiskt bättre att bli bedragen helt öppet, att banken erkände att den struntar i mig och bara vill åt mina pengar. Faktum är att jag en gång försökte tvinga en banktjänsteman att erkänna att han egentligen var helt ointresserad av mina önskemål.

- Men det enda skälet till att du erbjuder mig den här produkten är väl att du får provision, sade jag med bultande hjärta.

- Du struntar ju i vad jag vill. ELLER HUR? ERKÄNN!!!

Han skakade på huvudet på samma sätt som en notoriskt otrogen man inför en hysterisk hustru. Jag har inte provat den metoden sen dess.

En annan gång ville jag flytta mitt sparande från en aktivt förvaltad Sverigefond till en jämförbar indexfond, som jag förstod var mycket billigare och minst lika bra.

- Nej, var svaret. Någon sådan har vi inte.

- Och varför inte då?

- Vi rekommenderar våra kunder att ha aktivt förvaltade fonder och vi har dessutom inte märkt av någon större efterfrågan på en indexfond.

Det var som att sitta med en blånekande ficktjuv som ertappats på bar gärning. Det gick liksom inte att få något vettigt svar.

Men varför gör jag inte slut med min bank? Varför slänger jag inte digipasset och går därifrån? Bekvämlighet kanske, man vet vad man har men inte vad man får. Och skulle jag ge mig ut efter en ny bank i min ålder? Neej, det är nog bäst att streta på.

Det finns ju även andra ingångar.

- Påminner kanske banken dig om din mamma, frågade min vän psykologen när jag över ett par öl hade pratat lite för länge om min bankrelation. Det var på den tiden Lars Thunell var vd och jag kände mig därför tvungen att svara nej.

Förklaringen till att jag trots allt står ut, har jag till slut kommit fram till, är att jag är en bankmasochist. Jag gillar att hela tiden få mina farhågor besannade.

Jag gillar att berätta för mina vänner om hur illa min bank beter sig, jag gillar att se deras medkännande miner när jag berättar hur banken än en gång försökt lura till sig mina pengar.

Jag har därför också bestämt mig för att aldrig någonsin byta bank. För alla vet ju hur det är med bankmasochister; lämnar man en bank hittar man snart en ny som är precis likadan.