På 1980-talet ägde Inger och Lars Rey Sveriges enda fabrik för tillverkning av träpulverbränsle. Men i början av 1990-talet började de titta på möjligheterna att bygga en ny fabrik för att förfina processen. 13 miljoner kronor skulle bygget kosta. Paret fick ­flera olika aktörer, där staten var den största, att bidra med pengar. 5,8 miljoner kronor lånade de av en av storbankerna.

–För att få lånet krävde banken 1 miljon kronor i borgen, och så gjorde vi bland annat inteckningar på vårt hus som vi hade i Skåne, berättar Lars Rey.

De fick snabbt ett kontrakt med ett stort energibolag om leverans av bränsle för 20 miljoner kronor året därpå, under förutsättning att de då kunde visa upp en helt fungerande anläggning. Tids­ramarna var med andra ord mycket snäva. Allt måste klaffa.

–Vi hade ett avtal med banken som innebar att vi tog ut lånet ­efterhand. Men när vi skulle ta ut de sista 2 miljonerna för att slutföra projektet sa banken plötsligt nej, säger Lars Rey.

Det rådde ekonomisk kris i Sverige och paniken hade börjat sprida sig. Makarna Rey fick ingen motivering till varför de inte kunde få ut pengarna.

–Vi var chockade och förbannade, hela projektet stod och vägde. Vi bråkade energiskt, men ­efter två månader insåg vi att vi inte klarade leveranserna. Projektet gick inte att genomföra, konstaterar Lars Rey.

Därmed förlorade de kontraktet med den stora kraftvärmekunden och tvingades, efter ett drygt år av räddningsaktioner, försätta företaget i konkurs.

Paret har en lång lista på fel som de anser att banken har gjort sig skyldig till. Men när de lämnade in sin stämningsansökan mot banken året därpå, 1995, valde de att fokusera på kontraktsbrott. Knäckfrågan kom att bli huruvida en omprövning av lånet har gjorts, vilket banken hävdar, eller om utbetalningarna har stoppats i strid med avtalet, som makarna Rey anser. De förlorade målet i både tingsrätt och hovrätt.

–Hovrätten konstaterar att det uppenbarligen har gjorts en prövning, eftersom banken inte har betalat ut pengarna. Det är ett rent cirkelresonemang som visar att domstolen inte vill fälla banken, säger Lars Rey.

Sju år efter att processen inleddes är nu målet uppe i Europadomstolen. Makarna Rey lever på existensminimum i en lägenhet i Krylbo i Dalarna. Sitt ena hus sålde de för att kunna betala sina advokater, det andra huset såldes på exekutiv auktion, framtvingad av banken.

–Det finns verkligen ingen möjlighet att vinna mot en bank som privatperson. Men jag vill inte att du skriver att det är synd om oss. Vi är panka, men inte knäckta, säger Inger Rey.

Lars Rey nickar.

–Vi har fortfarande inte gett upp hoppet om att banken eller staten ska agera. Men det behövs något som garanterar den svagares rätt. Det måste till en lagstiftning som bättre reglerar bankernas utlåning.