Efter en kraftig återhämtning i januari och februari har landets bostadspriser inte rört sig särskilt mycket under våren. Pressmeddelandet om majsiffrorna från mäklarstatistik får rubriken ”Stillastående”.

Utbudet och efterfrågan balanserar mellan de låga räntorna i ena vågskålen och den stigande arbetslösheten i den andra. Och samlas landets alla affärer ihop råder det kanske jämvikt just nu.

Men bakom döljer sig tusentals enskilda historier som visar på en splittrad marknad. På många objekt kommer det inte ett enda bud. Det krävs mycket tålamod, sömnlösa nätter, idogt nötande från mäklaren, många ruttnade fruktfat och dyra snittblommor innan köpet är underskrivet.

Då till ett pris en bit under vad säljaren hoppats på. Från andra håll berättas om ”ett galet tryck” och budgivningar som rusar precis lika hejdlöst som under toppläget 2007.

Harmoni? Nej, snarare en enorm osäkerhet. Blir det, som de flesta experter nu spår, en ny svacka till hösten när ränteeffekten klingat av och arbetslösheten väntas stiga? Hur djup? Hur hårt drabbas Stockholm? Om jag köper nu, räcker det att hålla ut ett år, eller två, för att marknaden ska vända uppåt igen?

Frågorna är många och de bästa svaren är, som vanligt, prognoser utifrån andra prognoser som görs om den ekonomiska utvecklingen i Sverige, och globalt.

Men nu verkar det som fler och fler har tröttnat på att grubbla. Man (om man nu har ett val och ekonomisk möjlighet att avvakta) ger upp tanken på att försöka slå marknaden. Förväntningarna om att göra jätteklipp på sin bostad har långsamt svalts ned som en besk medicin.

Och där någonstans kan man kanske ändå tala om harmoni. Varken köpare eller säljare blir särskilt nöjda.

Men man lyckas ändå landa i beslutet att för den privata balansen väger en trädgård för barnen, en trygg punkt när man står vilse i tillvaron efter utlandsvistelsen eller att kunna börja på nytt efter skilsmässan, tyngre än ett par hundratusen över på banken.