Alla undersökningar som gjorts kring fondförvaltares prestation visar att de flesta av dem misslyckas med att slå fondens jämförelseindex. En majoritet av fondförvaltarna utför alltså ett arbete som är värdelöst för spararen.

Det går förstås inte att i förväg veta vilken förvaltare som kommer att leverera något av värde men det är ofta ganska lätt att se vilka som inte kommer att göra det.

Ett absolut kriterium för att en fond ska kunna slå sitt index är att avvika från det. Med andra ord, om börsindex till 50 procent består av Ericsson, H&M, Volvo, Nordea och Teliasonera kan inte fonden se likadan ut.

Här kommer vi in på ett av fondbranschens stora mysterier: många av de svenska storbankernas fonder ligger nämligen, i sitt val av placeringar, för nära jämförelseindex för att fonden ska ha en chans att slå det. Mer om detta längre fram i artikeln.

Den goda nyheten är att det lätt går att se vilka fonder som ”fegar ur”. De flesta fonder som jämför sig mot ett index, mäter nämligen hur mycket fonden skiljer sig från detta index. Det sker med hjälp av ett mått som kallas aktiv risk (ibland också tracking error).

Aktiv risk mäts från noll och uppåt och ju närmare noll fonden ligger, desto mer ser den ut som jämförelseindex. Indexfonder är följaktligen de som har lägst aktiv risk, oftast under 0,5.

Låt oss nu ta två jämförbara aktivt förvaltade fonder som exempel på hur det kan se ut: Swedbank Roburs Globalfond och Carnegie World Wide.

Robur Globalfond har de senaste fem åren haft en aktiv risk på 1,0 i snitt vilket betyder att fonden i stort sett rör sig som index med avdrag för fondavgiften på 1,4 procent. Facit för den senaste femårsperioden (2005-2009) visar att också fonden i snitt fallit med 0,6 procent per år medan index stigit med 0,6 procent.

Fondförvaltaren bakom Carnegie World Wide har en annan strategi, aktiv risk har de senaste fem åren legat en bra bit över 5 i snitt (7,3 under 2009) och det har också gett utdelning. De senaste fem åren har fonden stigit med i snitt 5,4 procent per år.

Slutsatsen blir att den som vill hitta en förvaltare som gör skillnad och som väljer mellan dessa två fonder ska satsa på Carnegiefonden. Robur Globalfond kommer på grund av sin placeringsstrategi aldrig att slå sitt jämförelseindex.

Samtidigt ska man komma ihåg att den som satsar pengar på Carnegiefonden tar en högre risk. De senaste fem åren har visserligen varit framgångsrika men det finns ingen som kan lova att det blir så också i framtiden. Likaväl som fonden slår index med 13 procent ena året, kan den gå betydligt sämre än index ett annat år.

Men som alltid i finansiella sammanhang så kan man inte vinna utan att ta risk och den sparare som letar efter nästa års fondvinnare måste satsa på en fond med relativt hög aktiv risk - minst 3 i snitt över ett antal år är en bra måttstock.

När man väl gjort det urvalet, ska man titta på hur förvaltaren klarat sig historiskt. Kan man dessutom hitta en förvaltare med en klok och tydlig placeringsfilosofi har man kommit en bra bit på väg.

Till slut: En naturlig fråga att ställa sig är ju varför storbankerna har ”aktivt förvaltade” fonder där chansen att slå index är obefintlig. Svaret är att det i fondvärlden ofta anses bättre med en medelmåttig fond än att riskera att få en dålig. Man väljer därför, i vissa fonder, en strategi som ger spararen en avkastning strax under index.

Faktum är att många av storbankernas stora fonder lider av detta problem, de har mycket små möjligheter att slå index över tid. I praktiken handlar det faktiskt om falsk marknadsföring eftersom det enda skälet för kunden att välja en dyrare aktivt förvaltad fond just är att man ska ha en god chans att få bättre avkastning än index.

”Aktivt förvaltade” fonder som över tid har en aktiv risk under 2,5 i snitt bör man helt undvika. Är man nöjd med en avkastning i nivå med index, ska man istället välja en billigare indexfond.