Den varningen utfärdar Stephen Roach, global chefsekonom vid den stora amerikanska investmentbanken Morgan Stanley.

Roach har länge betraktas som en prognosmakarnas ärkepessimist. Det väckte därför viss ­för­våning när han i somras förklarade att han för första gången på åratal var mer förhoppningsfull om att världsekonomins ­huvudaktörer under ordnade former ska klara av att rätta till de väldiga obalanser som tagit sig formen av svällande handelsunderskott i USA och växande överskott i Kina och Opec-länderna.

–Jag har inte ändrat mig på den punkten, säger Roach. Vad jag syftade på då var att risken har minskat för att den nödvändiga anpassningen av det amerikanska bytesbalansunderskottet ska resultera i en dollarkris. Det tror jag fort­farande.

–Världen har blivit mer medveten om de riskerna. Internationella Valutafonden har tagit initiativet till konsultationer mellan USA, Kina, Europa, Japan och Saudiarabien. Och jag tycker att de gör framsteg, om än smärtsamt långsamma, när det gäller att kollektivt fundera ut hur världen ska hantera en potentiellt omskakande ombalansering av den globala ekonomin.

Roach ser däremot andra hot runt hörnet. Det handlar dels om globaliseringens följder, dels om konjunkturutsikterna.

Morgan Stanley har reviderat ner sin prognos över den globala tillväxten för 2007 till 4,3 procent. Det är klart över snittet för de ­senaste 45 åren–3,7 procent–men under noteringen för 2006, som väntas landa på 5,0 procent. Och prognosens risker ligger på nersidan, inte minst i USA, enligt Roach.

–Jag tror inte att det blir en amerikansk recession. Men jag räknar med en betydligt svagare tillväxt än de flesta andra bedömare, säger han.

–Det är alldeles för tidigt att säga att det värsta är över inom fastighetssektorn. Och anpassningen där kan spilla över till ­andra sektorer av ekonomin som är beroende av byggandet. Det här är problem som vi kommer att få leva med åtminstone ett år framöver.

Fastighets­krisen kommer att slå igenom i en dämpad privat konsumtion och därigenom också i den samlade ekonomiska tillväxten. Roach tror inte att det kan uppvägas av att köpkraften stärks av ökade reallöner.

–Jag är definitivt skeptisk mot den tanken. ­Lönerna har visser­ligen stigit en aning men de är fortfarande extremt låga i reala termer och sysselsättningsökningen är efterhängset svag.

Däremot tror Roach att Europa kan klara sig hyggligt. Men inte ta över som en global tillväxtmotor.

–Europa är förmodligen bättre skyddat än andra länder om världstillväxten försvagas. Däre­mot är Europa inte tillräckligt starkt för att kompensera ett bortfall i USA och/eller Kina.

Samtidigt sätter Roach fingret på en ny riskfaktor som är en följd av de gamla obalanserna. Vinsterna av den fortsatta globaliseringen – som bland annat avspeglat sig i att världshandeln ifjol för första gången passerade 30 procent av den globala BNP – har inte fördelats enligt läroboken.

Många utvecklingsländer med Kina i spetsen har visserligen gjort stora framsteg i tillväxt och levnadsstandard. Men i de gamla industriländerna kan man se en slående obalans i fördelningen av globaliseringens frukter.

Kapitalet har tagit hand om vinsterna på löntagarnas bekostnad. Och det kan skapa växande politiska spänningar framöver.

–Vinsternas andel av BNP är rekordhög, löneandelen rekordlåg, understryker Roach.

Det är inget som löntagarna själva kan göra mycket åt. Fackföreningarnas position är svag i den globaliserade ekonomin.

Men däremot kan politikerna agera. Roach pekar på att mer löntagarvänliga makthavare trätt till i en rad länder från USA:­s ­demokratiska seger i höstens kongressval via europeiska länder som Frankrike, Italien och Spanien till Japan.

–Om regeringarna börjar driva igenom beslut som gynnar löntagarna kommer det att ske på ­företagsvinsternas bekostnad. Och det är en allvarlig varnings­signal för aktiemarknader runt om i världen. Det här är en riskfaktor som kommer att få ökad betydelse i år, säger han.

Politikskiftet kan också komma att leda till ett ökat protektionistiskt tryck.

–Det finns definitivt en tendens till ökande handelsfriktioner, framför allt mellan USA och Kina. Protektionismen är idag en större riskfaktor än höjda olje­priser, säger Stephen Roach.