Sveriges makroekonomiska läge solskensåret 1989 har starka likheter med hur den ekonomiska situationen såg ut i framför allt Spanien och Irland, men även Portugal och Grekland under 2007.

I Sverige 1989 var den öppna arbetslösheten rekordlåga 1,5 procent, inflationstakten låg på 7 procent och de nominella lönerna steg med 10 procent. Statsskulden var låg och budgeten visade överskott. Fastigheter var inne i en evigt uppåtgående prisspiral. Den avreglerade kreditmarknaden ledde till en lånefest där några visionära finansbolag även godtog framtida värdestegring som säkerhet för sina lån.

Fröerna till den kommande kraschen var emellertid sådda med en viss råge. Den svenska inflationstakten hade legat långt över den tyska och amerikanska under hela 1980-talet.

I och med att Sverige hade beslutat att hålla en fast växelkurs gentemot våra stora handelspartner sedan 1982 ledde detta till att kostnadsläget i förhållande till omvärlden stadigt försämrades. Ett stort bytesbalansöverskott var bytt till ett växande underskott 1989.

Obalanserna i de nu krisande euroländerna påminner tydligt om de svenska bekymren i början av 1990-talet. Den största skillnaden är att de är mycket värre ute, har större utlandsskulder och större underskott, samt det faktum att den svenska medicinen, att låta valutan anpassas, (ännu) inte finns på kartan.

I samtliga dessa länder hade inflationen och löneökningarna varit klart högre än omvärldens under de sju år som de varit anslutna till euron. Detta ledde till att konkurrenskraften stadigt försämrades, och då i synnerhet gentemot europartnern Tyskland, som under samma period haft en mycket låg inflation.

Till skillnad från Sverige under 1980-talet var inflationen till och med högre än den nominella räntan, varför de hade en negativ realränta. Denna negativa realränta och mycket goda tillgången på lånekapital ledde också till en bygg- och fastighetsboom i framför allt Spanien och Irland, som får den amerikanska fastighetsbubblan att likna en liten irriterande blåsa i handen.

Kombinationen fastighets- och lånefest och urholkad konkurrenskraft ledde till mycket kraftiga bytesbalansunderskott, på i snitt över 10 procent relativt BNP per år under dessa år.

Sveriges bytesbalansunderskott toppade på 5 procent under 1991. Detta har, till skillnad från Sverige, lett till att de har byggt upp mycket stora utlandsskulder, vilket ökar anpassningskraven än mer. Huvudsakligen har detta varit privat upplåning,

Statsfinanserna i Irland och Spanien var 2007 i till synes gott skick. Båda länderna klarade galant de så kallade Maastricht-kriterierna. Men precis som i Sverige under början av 1990-talet har statsfinanserna åren därefter imploderat till följd av sjunkande intäkter och skenande utgifter. Samtidigt som ett till stora delar havererat banksystem på Irland, som krävt stora statliga åtaganden, medfört ett stort språng i statsskulden. En motsvarande bankkollaps i Spanien är också det riktigt stora orosmolnet i den pågående krisen.

Grekland skiljer sig gentemot de andra problemländerna genom att deras stora utlandsupplåning till stor del har gått till att finansiera ett statligt budgetunderskott. De grekiska hushållens skuldsättning har också ökat under 2000-talet, om än från en låg nivå – från motsvarande 13 procent av BNP år 2000 till 50 procent vid utgången av 2008.

Sveriges lyckades ta sig ur krisen främst tack vare att kronan fick flyta fritt och deprecierades (värdet skrevs ned) så att vår konkurrenskraft återställdes, samt genom stora statsfinansiella besparingar. En god internationell konjunktur gav också draghjälp. En mycket hög realränta, på runt 8 procent under de första åren efter kronfallet, fördjupade krisen men bankade samtidigt inflationen ur det svenska lönebildningssystemet.

De krisande euroländerna har genom sitt euromedlemskap en mer begränsad arsenal att ta till. Kreditlöftena från de andra euroländerna, EU-kommissionen och IMF ger tillgång till likviditet men löser inga problem, utan gör snarare bara att de kan bygga upp än mer ohållbara skulder relativt omvärlden.

Den försvagade euron ger en viss lindring, men råder inte bot på den mer väsentliga kostnadsrelationen relativt Tyskland.

För att återställa konkurrenskraften måste de sänka sina nominella lönenivåer, det vill säga gå deflationsvägen, vilket få länder har lyckats med utan att det leder till stora sociala spänningar.

Samtidigt måste de genomföra mycket kraftiga nedskärningar av sina statsbudgetar, vilket kortsiktigt förstärker den ekonomiska nedgången och ökar det sociala trycket. Den fråga alla – inte minst marknaden – ställer sig är om denna väg över huvud taget är farbar.