Halvkväden visa duger inte. Det har varit budskapet under sommaren till den amerikanske finansministern Henry ”Hank” Paulson från de centralbanker i Asien och stenrika oljeländer i Mellanöstern som sitter på stora obligationsinnehav i de båda bolånemastodonterna Fannie Mae och Freddie Mac.

På söndagskvällen den 13 juli höll Paulson en överraskande presskonferens på trappan till finansdepartementet i Washington. Där presenterade han ett åtgärdspaket som bland annat innehöll ett löfte om att staten skulle skjuta till det kapital som behövs för att hålla Fannie & Freddie flytande och också, vid behov, gå in som aktieägare i de båda instituten.

Syftet var att bekräfta vad placerare och finansmarknader tagit för givet sedan Fannie Mae inrättades för 70 år sedan (Freddie Mac tillkom 1970) men som inte uttryckligen slagits fast i den bolagsordning som klubbats av kongressen: Att staten fullt ut garanterar deras förpliktelser vid en eventuell kris.

Det lugnade placerarna – nästan. Men under sommaren har de institutionella placerare som stöttat Fannie & Freddie genom att köpa deras obligationer fått nya tvivel på hur pass heltäckande den här statsgarantin är. Rykten har gått om att Opec-länder och centralbanker börjat styra över en del av sina placeringar från instituten till amerikanska statspapper som betraktats som ”bombsäkrare”.

Det är bakgrunden till att Paulson den här veckan ”låtit den andra skon falla”. Staten tar över det formella ansvaret för Freddie & Fannie som placerats under tvångsförvaltning (”receivership”). De båda instituten får nya chefer – Herbert Allison i Fannie Mae och David Moffett i Freddie Mac – som kommer utifrån och kan se på problemen med friska ögon. En ny statlig myndighet, som tillskapats i år, Federal Housing Finance Agency (FHFA), skall både övervaka och tills vidare driva instituten. Staten är också beredd att använda sig av den möjlighet att gå in med nytt kapital i instituten som redan godkänts av kongressen.

Beskedet berodde inte på att Freddie & Fannie stod inför en akut kollaps. Men sommarskepsisen bland placerarna hade visat sig i att räntemarginalen mellan institutens obligationer och statspapper med samma löptid sakta men säkert vidgats.

Dyrare inlåning betyder dyrare utlåning. Samtidigt har också instituten höjt sina avgifter och skärpt kraven på låntagarnas kontantinsatser. Och det var just vad som inte behövdes i dagens bostads- och bolånekris.

För Freddie & Fannie spelar en nyckelroll.

Den samlade bolånestocken i USA omfattar omkring 11000 miljarder dollar, runt 75000 miljarder kronor. Och instituten sitter på eller garanterar 45 procent av den summan. Men inte nog med det. Sedan institutens privatägda konkurrenter i praktiken slutat garantera nya bolån och banker och sparkassor strypt sin utlåning svarar Freddie & Fannie för hela 70 procent av den nyutlåning som ändå förekommer.

Den nya räddningsaktionen kommer inte att lösa bostadskrisen. Lagen om utbud och efterfrågan gäller fortfarande. Antalet osålda hus fortsätter att växa och priserna att falla.

”Kreditfrossan” måste också släppa så att affärsbanker och andra finansföretag vågar börja ge bolån i större skala igen. Och det kan dröja. Veckans dramatik kring investmentbanken Lehman Brothers visar att nerverna fortfarande är på helspänn i finanssektorn.

Men regeringen hoppas att veckans nya krispaket åtminstone ska ge viss lindring genom att Freddie & Fannie kan sänka sina räntor och avgifter och tumma lite på kraven på säkerhet hos låntagarna.

Det kan ge de husspekulanter som hittills avvaktat utvecklingen en knuff att skaffa sig en ny bostad. Och det skulle kunna dämpa prisfallet.

Fastighetspriserna har hittills rasat med 19 procent sedan de toppade i juli 2006. Men pessimistiska prognosmakare har varnat för att det kanske bara är halvvägs, att priserna kan falla med ytterligare bortåt 20 procent.

Veckans paket kan begränsa prisfallet till 5–10 procent under det kommande året, tror Mars Zandi, chefsekonom vid Moody’s Economy.com.

–Det är ett stort plus och det skulle innebära att det finansiella systemet har kommit en bra bit på väg när det gäller de förlustavskrivningar som måste göras, säger han till Wall Street Journal.

Samtidigt är de båda institutens framtidutsikter rätt paradoxala. Regeringens förhoppning är alltså att de ska kunna expandera sin verksamhet till och med år 2009, då man hoppas att den akuta krisen är över. Men sen ska de slå full fart back och börja banta sina portföljer.

Hur mycket och hur snabbt? Det blir säkert en av de stora politiska stridsfrågorna i Washington. De båda presidentkandidaterna är – som i många andra frågor – luddiga när det gäller detaljerna men ense om att Fannie & Freddie är för stora. Men de skiljer sig åt när det gäller frågan om vilken roll instituten ska spela.

Republikanen John McCain – som betecknat veckans räddningsaktion som ”skandalös men nödvändig” – vill på sikt helt privatisera instituten när läget har normaliserats och lönsamheten återställts. Demokraten Barack Obama vill behålla en ”kärnverksamhet” som kan se till att mindre välbeställda amerikaner får bostäder till rimliga månadskostnader.

Men oavsett vem som tar plats i Vita huset efter höstens val blir säkerligen Freddie och Fannie en ekonomisk huvudvärk. Stödet till instituten plussar på ett budgetunderskott som redan är på väg upp – från 407 miljarder dollar i år till 438 miljarder nästa år enligt den en prognos i veckan från kongressens budgetkontor.

–Det är inga goda nyheter. Vi kommer helt enkelt att ärva ett minskat statsfinansiellt utrymme. Och det är vi inte direkt lyckliga över, säger McCains ekonomiske rådgivare Douglas Holtz-Eakin till Wall Street Journal.