Italien, förr en blomstrande ekonomi, är idag ett land där pessimism och desillusion härskar. Allt svagare konkurrenskraft och fortsatt svajande statsfinanser har gjort världens sjätte största industrination till ett av EU:s besvärligaste problemländer.

Den utgående center-vänsterregeringen under Romano Prodi har visserligen under två skakiga år lyckats göra framsteg när det gäller statens finanser. Genom åtstramningar har man minskat statsbudgetens underskott till 2,4 procent av BNP. Italien bröt fem år i sträck mot EU:s stabilitetspakt om ett underskott på maximalt tre procent av BNP. Men statsskulden är fortfarande skyhög: 107 procent av BNP.

Tillväxten fortsätter att krypa kring nollsträcket, och i mars varnade Italiens arbetsgivarförening Confindustria att det blir samma sak i år. Inflationen är på väg uppåt, och arbetslösheten ligger kring 7 procent med kraftiga variationer mellan regioner och åldrar.

Sicilien har högst arbetslöshet med 16,2 procent och bland Italiens ungdomar går runt 24 procent utan arbete. Det har blivit vanligare med tillfälliga arbetskontrakt, ogillade av Italiens unga som fått svårare att planera för framtiden.

–Italiens ekonomi lider av bristande konkurrens, trasslig byråkrati, dålig infrastruktur, höga skatter och stelbenta regler på arbetsmarknaden. Södra Italien sjunker dessutom bara djupare ner i fattigdom och arbetslöshet, säger Ester Dini på Censis, Italiens ledande tankesmedja för sociala och ekonomiska studier.

De regionala skillnaderna har alltid varit stora, men årtionden av massiva överföringar till södra Italien har inte ändrat saken, konstaterar hon. Norra Italien hör till Europas ekonomiskt starkaste regioner – medan genomsnittsinkomsten i södra Italien bara är hälften så hög.

–I söder finns en enorm skuggekonomi. På vissa platser jobbar 80 procent av befolkningen inom den svarta ekonomin. Folk jobbar svart inom med jordbruk, turism och småhandel. Detta är en ekonomi som vi helt enkelt inte ser, säger Ester Dini till Näringsliv.

Ett annat problem för den italienska ekonomin är att utvecklingen av högteknologiska produkter släpar efter. Investeringar i forskning och utveckling utgör bara drygt en procent av BNP, att jämföra med EU-genomsnittet på cirka två procent. Småföretagen, som ofta hyllas i Italien, hänger inte med i storföretagens utveckling, kan inte pressa priserna med storskalig produktion och saknar ofta möjligheter att utlokalisera produktion till låglöneländer.

Som sten på börda är många italienska exportvaror (textilier, skor, lädervaror, möbler och vitvaror) numera ”lättkopierade”, vilket öppnar för konkurrens från låglöneländer som Kina och Indien. Ett annat problem för exporten är den starka euron, och den amerikanska avmattningen gör dessutom att Italiens starkaste kund köper mindre. Dyr energiimport av olja och gas gör inte saken bättre. Allt detta har gjort att landets konkurrenskraft nu slår i botten. Italiens globala konkurrenskraft rankas som näst sämst i hela EU-25, enligt en rapport från svenska ambassaden i Rom.

Det kan man inte tro under en promenad på Roms fashionabla affärsgata Via dei Condotti, på andra sidan stan från demonstrationståget för bättre arbetsvillkor. Här glittrar välståndet och självförtroendet bland Guccijuveler, Bulgariklockor ochVersaceklänningar. Bankanställda Sonya Filippini som håller på att köpa Pradaskor ser ljust på framtiden och ekonomin.

–Det blir bättre om Berlusconi vinner. Han är en riktig affärsman. Om någon kan få Italien på fötter så är det han, säger hon utan tvekan i rösten.