Trafikkaos är bara förnamnet när Internationella valutafonden, IMF, och Världsbanken håller årsmöten i Istanbul. Hit till Europas största stad, som tros ha 15 miljoner invånare – ingen vet säkert hur många – väntas 15 000 besökare komma från 186 länder under de veckolånga mötena.

Här frotteras finansministrar och andra ministrar – från Sverige Anders Borg och Gunilla Carlsson – med centralbankschefer och företagsledare för stora koncerner. Utanför de stora mötesrummen möts forskare och företrädare för det civila samhället.

På gatorna inväntade polisen redan tidigt i veckan demonstranterna och i torsdags var en skokastare nära att få in en träff på IMF-chefen Dominique Strauss-Kahn.

Även om den turkiska vänstern är svag restes kravallstaket längs Istanbuls stora boulevarder flera dagar före mötenas öppnande.

Turkiets invånare har erfarenheter av IMF:s åtstramningsprogram efter den kris som skakade landet i början av 2000-talet. Vad skulle män och kvinnor i folkliga stadsdelar som Kasimpaşa i Istanbul, eller den anatoliska industristaden Kirikkale, svara om de fick frågan vad de tycker om IMF?

– Förmodligen har de ingen aning om vad IMF står för. Jag gissar att de skulle säga att IMF suger ut länder som är satta i skuld till dem, säger akademikern och kolumnisten Sahin Alpay på tidningen Zaman (Tiden).

Vart tredje år hålles de båda finansiella bjässarnas årsmöten utanför Washington. Att Istanbul fick stå värd är ett tecken på vilken stor internationell spelare Turkiet har blivit, större än många i EU har insett.

Med sina 72 miljoner invånare är landet medlem av de flesta stora internationella organisationer. Turkiet ingår i den ekonomiska stormaktsklubben G20 och i Nato där man har den näst största armén efter USA.

Turkiet är också med i Europarådet, säkerhetsorganisationen OSSE och Islamiska konferensorganisationen OIC där man har generalsekreterarposten sedan länge.

Turkiet sitter för tillfället i FN:s säkerhetsråd, inröstat av hela 151 av FN:s 194 medlemsländer. Landet är kort sagt en aktör i nästan alla viktiga sammanhang – utom i EU som man vill bli medlem av.

Men Turkiet har ett starkt kort gentemot EU, som transitland för gas från Iran och Kaspiska havet. Det så kallade Nabucco-projektet kan på sikt minska EU-ländernas beroende av den ryska gasen.

De européer som fick uppleva stängda kranar i vintras har troligen bättre förståelse än vi svenskar med vår vattenkraft för hur viktigt Turkiet är som transitland för energi från de stora gasfälten i öst.

Även Turkiets unge och dynamiske ekonomiminister Ali Babacan brottas dock med hur hans land ska klara återhämtningen efter den värsta finanskris som skakat världen sedan depressionen på 1930-talet.

Årets prognoser pekar på en negativ tillväxt på 6–7 procent. Under krisen har landet tappat stort i sin handel med EU, dit hälften av exporten går.

– Men trots att vi är med i G20 ser inte Turkiet ut att ha en egen agenda på IMF:s och Världsbankens årsmöten, säger ekonomijournalisten Osman Ulagay på tidningen Milliyet.

Turkiets banksystem är i gott skick efter den upprensning som gjordes efter den ”egentillverkade krisen” i början av 2000-talet, säger EU-bedömare i landet.

Ankara förhandlar sedan ett år tillbaka om ett nytt IMF-paket. Men Valutafonden ställer åter villkor för hur finanspolitiken ska bedrivas.

– Jag tror att det finns en ambivalens i den turkiska ledningen kring detta. Man skulle antagligen klara sig utan IMF-paket. Här är inte lika illa ställt som i Lettland. Man bedriver en expansiv penningpolitik, har sänkt räntorna, fått lägre inflation och satt i gång stimulansåtgärder – som skattelättnader för bilinköp, möbler och fastigheter – för att ta igen tappet i exporten, säger en västkälla i Ankara.

Men det kommer att ta tid innan Turkiet har fått tillbaka den BNP per capita man hade innan finanskrisen slog till. Även om arbetslösheten kan pressas tillbaka på sikt väntas den som bäst hamna på runt 10 procent, som det var under de goda åren.

Regeringen ledd av Istanbuls förre borgmästare Recep Tayyip Erdogan – som växte upp i stadsdelen Kasimpaşa vid Gyllene hornet – vill ha goda statsfinanser som sitt adelsmärke.

Under krisen har Turkiet använt sig av villkorade kontantstöd till fattiga – en quick fix för utvecklingsländer som först lanserades av Världsbanken.

– AKP-regeringen utnyttjade tillfället att tillämpa denna politik och har kunnat skörda frukterna av den. Kontantstöd är lätta att administrera, kräver ingen stor byråkrati och är populära även i Latinamerika. Nu söker vi data om hur de fungerar och ska utbyta erfarenheter med folk från andra länder, säger Öyku Uluçay, som leder ett forskningsprogram för social ekonomi vid den oberoende tankesmedjan Tesev i Istanbul.

På tisdag sätter hon sig i seminarier som hålls av det civila samhället – sannolikt medan demonstranter och poliser drabbar samman i närheten, på det stora Taksimtorget.