Brittiska investmentbankirer älskar ordvitsar gärna med en syrlig knorr. De senaste månaderna lär det därför ha skrockats extra mycket i Londons bankpalats åt akronymet PIIGS. Det står för Portugal, Irland, Italien, Grekland och Spanien och är en beteckning på de länder i Europa som brukar pekas ut som ekonomiska värstingar.

Men skrattet riskerar att fastna i halsen. Om man skulle sätta ihop en rapport med rubriken Europes Biggest Pig skulle den inte handla om skattefuskande taxichaufförer i Aten eller halvbyggda mexitegelhaciendas vid spanska solkusten utan om Storbritannien.

I veckan, när EU:s politiker var upptagna med att tjafsa om Grekland, presenterade den brittiske finansminister Alistair Darling årets budget. Det var en läsning som nästan skulle kunna få britterna att i ett svagt ögonblick önska att de var fransmän. Fjolårets budgetunderskott var 12,7 procent, lika mycket som Greklands katastrofsiffror. Och detta för ett land som är Europas tredje största ekonomi, mer än sex gånger större än Grekland och 50 procent större än Spanien, ett annat utskällt slarverland.

Att de goda nyheterna i mister Darlings presentation var att den brittiska staten ”bara” behöver låna upp 167 miljarder pund i år eller 12 procent av BNP säger det mesta. Tidigare prognoser pekade på ännu värre siffror.

Men till skillnad från länder där magistrarna från IMF och EU drar fram med pekpinnar syntes inga några dramatiska nedskärningar eller skattehöjningar i britternas budget. Underskotten väntas fortsätta gapa stora de kommande åren. Inte så konstigt med tanke på att det vankas parlamentsval i vår.

EU har satt upp individuella tidsfrister för EU-länderna när de senast måste minska sitt budgetunderskott till under de 3 procent av BNP som egentligen är maxgränsen.

Storbritannien har fått fram till 2014–2015 på sig men inte ens det räcker. Då väntas underskottet ligga kvar på höga 4,4 procent. Det är därmed det enda EU-land som nobbar reglerna.

Det innebär att Storbritannien måste ge sig ut på lånemarknaden. De kommande fem åren ska landet sammanlagt låna upp 800 miljarder pund eller lika mycket som storleken på den nuvarande statsskulden. Den har i sin tur redan dubblats de senaste fem åren. Som andel av BNP spås den nå 70 procent i år och sedan fortsätta stiga.

Timingen för denna lånefest kunde knappast vara sämre. För det första är det trångt i lånekön när alla länder ska täta hålen i sina finanser. Enligt investmentbanken Morgan Stanley ska EU-länderna i år låna 1 600 miljarder euro. De länder vars finanser uppfattas som skakiga måste då betala mer.

För det andra upphör nu centralbanken Bank of Englands enorma stödköp av statsobligationer som hjälpte britterna att prångla ut enorma belopp statspapper redan ifjol. Nu måste britterna låna utan stödhjul med risk för att räntorna stiger.

Det har redan börjat ske trots centralbanksdopingen. En tioårig brittisk statsobligation kostar nära 4 procent, vilket är mer än i både Spanien och Italien.

Stigande räntor kan snabbt skapa problem. Redan idag är den brittiska statens räntekostnader högre än kostnaderna för försvaret. Samtidigt har Storbritannien idag högre inflation än andra EU-länder vilket kan driva upp räntorna ännu mer och göra att räntekostnaderna skenar.

Hög inflation och låg tillväxt är en mardröm för varje land. Till skillnad från Grekland har Storbritannien visserligen en egen valuta. Den har redan kollapsat pundet har tappat 36 procent mot dollarn sedan 2007 men det har inte lett till någon exportboom för Storbritannien.

Oavsett om det blir Labour eller Tories som får makten efter valet, har de en tuff uppgift framför sig. Å ena sidan måste de spara hårt för att få kontroll över statsfinanserna, men inte så mycket att tillväxten helt stannar upp.

Historien förskräcker. Trots all uppståndelse kring Grekland är det trots allt bara ett stort västland som hittills tvingats ta hjälp av internationella valutafonden IMF, 1976. Gissa vilket?