– Euron är vår starkaste symbol för den politiska viljan att skapa ett öppet och enat Europa, sade EU-kommissionären Joaquin Almunia, när euron i maj 2008 firade sin tioåriga födelsedag.

Det var under första majhelgen 1998 som EU:s stats- och regeringschefer tog det historiska beslutet att gå samman i en ekonomisk och monetär union (EMU). De deltagande länderna övergav sina egna valutor (tyska D-mark, franska franc, italienska lira och så vidare) och introducerade euron som gemensam valuta.

Penningpolitiken överlämnades till Europeiska centralbanken, som med en och samma styrränta för hela området skulle slå vakt om den nya valutans köpkraft, alltså bekämpa inflationen. Finanspolitiken låg kvar hos de enskilda länderna, som i den så kallade stabilitetspakten förband sig att säkra uthålligt starka offentliga finanser.

Att införa euron var förvisso ett ekonomiskt beslut. Men det var samtidigt ett politiskt beslut.

De ekonomiska motiven var att få bort osäkerheter om växelkurser och eliminera kostnader för valutaväxling vid handel, investeringar och turism mellan de in-gående länderna. Därigenom skulle EU:s gränslösa inre marknad fungera bättre, med ökad tillväxt och sysselsättning som följd.

Det politiska motivet var att ta ännu ett stort steg mot ett fördjupat samarbete och kontakter mellan Europas länder och folk. Ytterst var motivet att stärka den politiska säkerheten, demokratin och freden i Europa.

Ekonomi i politikens tjänst kan man kalla denna metod för europeisk integration, som inleddes efter andra världskriget med Kol- och Stålunionen 1950. Det var fransmannen Jean Monnet, som var metodens andlige fader. Hans idé var att Europas enande skulle drivas via ekonomiskt samarbete.

Denna idé, att alltså sätta det ekonomiska samarbetet i politikens tjänst, har alltsedan dess präglat utvecklingen av Europaprojektet.

• Under 1960-talet genomfördes tullunionen, det vill säga tullfri handel med varor och tjänster mellan länderna.

• I slutet av 1970-talet startade valutasamarbetet EMS (European Monetary System) för att stabilisera växelkurserna och underlätta handeln.

• Under andra halvan av 1980-talet infördes beslut med kvalificerad majoritet för att förverkliga den inre marknaden med fri rörlighet för varor, tjänster, kapital och arbetskraft.

• Och den 1 maj 1998 togs alltså beslutet att skapa den gemensamma valutan euro, som det senaste stora steget i den ekonomiska och politiska integrationen i Europa.

När eurosamarbetet fyllde tio år 2008 gjorde EU-kommissionen och flera oberoende tankesmedjor utvärderingar. Den allmänna uppfattningen var att EMU blivit en framgång. Euron hade etablerat sig som en världsvaluta, vid sidan om amerikanska dollarn.

Europeiska centralbanken (ECB) hade skapat trovärdighet för målet om prisstabilitet. Medborgarna hade fått ett värde- beständigt banksparande.

EU-kommissionens utvärdering visade emellertid också på ett antal områden, där EMU inte lyckats som förväntat. Den allvarligaste bristen var att flertalet länder inte hade respekterat stabilitetspaktens krav på budgetdisciplin. De hade inte byggt upp buffertar för dåliga tider.

Den gemensamma valutan skulle göra euroländerna mer lika varandra, var det tänkt. Men denna så kallade konvergens har inte inträffat. Snarare tvärtom.

I den ekonomiska och monetära unionen (EMU) var visserligen bokstaven M genomförd, men inte bokstaven E.

Förklaringen anses vara att många euroländer inte hade dragit de ekonomiska och politiska konsekvenserna av den gemensamma valutan. Nödvändiga strukturreformer, främst av arbetsmarknaden, hade inte genomförts. Det gäller särskilt länder som Grekland, Spanien och Portugal.

Trots att dessa brister alltså var kända redan i början av år 2008 hände ingenting. Budgetunderskotten och statsskulderna växte och de nödvändiga strukturreformerna genomfördes inte.

Så när finanskrisen från 2007 övergick i en djup recession på hösten 2008 började marknadens aktörer förlora förtroendet för ett antal länder. När det senare visade sig att Grekland fuskat med sin statistik föll förtroendet ytterligare. Uppfattningen spred sig att Grekland, och kanske Portugal och Spanien, inte skulle klara räntor och amorteringar på sina statsskulder. Då blev krisen akut.

Inför hotet om ett haveri i EMU reagerar regeringarna. Man ser framför sig att det inte bara är eurosamarbetet som riskerar en upplösning.

I farans riktning kan också den inre marknaden hotas. Ytterst kan 60 års mödosamt arbete med ekonomisk och politisk integration drabbas.

– Det handlar om framtiden för Europa och framtiden för Tyskland i Europa, sade förbundskansler Angela Merkel, när hon i förra veckan reste till kristoppmötet i Bryssel.

Om det enorma stödpaket man nu enades om kan skapa ett visst lugn på marknaderna så står euroländerna inför mycket stora reformer för att rätta till bristerna i såväl finanspolitik som strukturpolitik.