Men euromedlemskapet har också varit den hävstång som resten av de så kallade PIIGS-länderna har nyttjat till max för att sätta sig i de bekymmer som för Greklands del nu har blivit akuta.

Genom de extremt låga realräntorna som dessa länder hade fram till för ett eller ett par år sedan har det funnits mycket starka incitament att låna så mycket pengar som det bara gick.

På Irland och i Spanien var det framför allt den privata sektorn som klev på lånekarusellen. Bygg- och fastighetssektorn var det naturliga målet för dessa lånade slantar.

Fastigheter har ju rykte om sig att vara en realtillgång som skyddar mot inflationen. Under 2000-talets första hälft gav fastighetsinvesteringar emellertid inte bara skydd mot inflationen utan även årliga värdestegringar på över 20 procent.

Det lockade naturligtvis ännu mera pengar till fastigheter och en överhettad byggsektor tog över som motor i ekonomin, vilket drev upp inflationen och kostnadsläget ännu mer, liksom det även gjorde det mera förmånligt att låna.

En mycket kraftig kredit- och fastighetsbubbla byggdes således upp, där lamporna hos en självständig centralbank i Spanien eller Irland skulle ha blinkat illrött.

Men den europeiska centralbanken ECB hade fullt upp med att hantera den tyngre tyska deflationen och höll sin styrränta alldeles för låg för dessa länder.

Det fanns nästan ingen som varnade för att dessa länder hade slagit in på en mycket farlig väg som hade alla historiska ingredienser att sluta i en stor krasch.

Den starka tillväxten i dessa länder sågs heller inte som ett överhettnings- eller kreditdrivet fenomen utan var ett bevis för att de europeiska ekonomierna ”konvergerade” och att den gemensamma valutan och räntepolitiken var det instrument som drev detta.

Samma krafter låg också bakom de baltiska ländernas snabba tillväxt och efterföljande krasch.

Den enda skillnaden är bara att dessa länder hade knutit sina valutor till euron, där ingen – allra minst svenska banker – såg någon risk i att inflationen och kostnadsutvecklingen låg långt över räntorna på de eurolån som bankerna erbjöd.

Det visade ju bara på ”konvergens” för att låna ett återkommande ord ur Swedbanks årsredovisning från dess förre ordförande Carl-Eric Stålberg.

Så euromedlemskapet har skapat två jättelika bekymmer för dessa länder:

• För det första har det gjort det möjligt att bygga upp ett enormt skuldberg i den privata sektorn i Spanien, Irland, Baltikum (samt i viss mån även på Cypern som hakade på eurotåget från 2008) och framför allt i den offentliga sektorn i Grekland, liksom även i Italien och Portugal.

Med fastighetspriser som enligt officiell statistik sjunkit med 13 procent från toppen – vilket ska jämföras med en prisuppgång på runt 200 procent från eurointrädet fram till toppen – så har Spanien inte kommit särskilt långt i att hantera denna bubbla. Där finns potentialen för en bankkrasch som får Greklands bekymmer att blekna.

• För det andra har det gjort att dessa länder har drivit upp sitt kostnadsläge till nivåer som gjort att man slagit ut eller gravt försvårat läget för stora delar av de sektorer som nu behöver stimulans för att ta sig tillbaka på banan, som export- och turistsektorerna.

Hade dessa länder haft flytande valutor, som den svenska kronan, så hade dessa anpassat sig efter kostnadsutvecklingen. Med självständiga centralbanker hade skulduppbyggnaden inte kunnat bli så stor.

Med en fast växelkurs återstår bara ”interndevalveringsspåret”, vilket hotar att dra ner dessa länder i en depression. Lettland har framhållits, av bland annat tidsskriften Economist, som ett land som ser ut att lyckas med detta.

Men det har haft ett mycket högt pris. Den ekonomiska kräftgången har varit mycket stor, där BNP krympte med 18 procent under fjolårets sista kvartal samtidigt som andra länder uppvisade en stabilisering av den ekonomiska utvecklingen.

Lettlands depression fortsätter således när andra länder börjar få åtminstone näsan över vattnet. Men det återstår en lång väg att vandra innan Lettland har möjligheter till någon verklig återhämtning.

Enligt nationalekonomen Edward Hugh har de lönesänkningar och åtstramningar (Lettlands arbetslöshet är nu uppe i 23 procent vilket är högst i Europa och före Spanien) som har gjorts sänkt kostnadsnivån med 4,5 procent relativt det överhettade 2007.

Beaktar man de tidigare prognoserna på att en devalvering på 25-30 procent skulle återställa Lettlands konkurrenskraft så har landet en fortsatt extremt tuff väg att gå.

”I ett land som är nöjda bara de finns på kartan så kanske en interndevalvering är möjlig”, för att citera nobelpristagaren Paul Krugman.

De andra och kanske mindre nöjsamma euroländerna som ska inleda denna ekonomiska Canossavandring har inte ens börjat, utan håller på att kollapsa redan i startfållan. I Grekland steg exempelvis löneläget med över 10 procent i fjol!

Det är bara att hålla med Lars Calmfors att euron är ett politiskt projekt som skapats för att för att öka den politiska integrationen av Europa.

För en av få lösningar på dessa stora bekymmer är att införa mera överstatlighet och någon form av europeisk beskattning för att kunna stötta de länder som håller på att gå ner sig.

Frågan är bara hur de politiker vi och de andra EU-länderna har och inte minst de vi kommer att få klarar att hantera detta?

Kanske Cecilia Malmström kan ta till partikollegan Birgit Friggebos klassiska ”We shall overcome”.