ANALYS | Islands folkomröstning

På lördag är det tänkt att islänningarna för första gången i landets historia ska gå till en folkomröstning. I fokus står den så kallade Icesave-lagen som tvingar det lilla öriket att ställa upp med garantier värda runt 35 miljarder kronor för att Storbritannien och Nederländerna kompenserade sparare efter Landsbankis kollaps hösten 2008.

När president Ólafur Ragnar Grímsson, pressad av folket, i januari vägrade att skriva på lagen, så följde folkomröstningen med som ett ovälkommet brev på posten. Den isländska grundlagen kräver nämligen en sådan om presidenten lagt in sitt veto.

Enligt den senaste opinionsmätningen kommer 74 procent av islänningarna att rösta nej till Icesave-lagen, se artikel här.

Egentligen finns det bara en sak som är förvånande: att siffran inte är 100 procent.

Det bisarra är nämligen att folket kommer att folkomrösta om ett avtal som redan är inaktuellt. De senaste veckorna har isländska delegationer åkt skytteltrafik till London och Haag för att försöka få till stånd bättre avtalsvillkor.

Och britter och holländare har nu erbjudit en bättre "deal" än i det ursprungliga avtalet. Istället för avbetalningsperiod på 15 år med en fast ränta på 5,55 procent, så erbjuds islänningarna nu bankernas interna ränta (Libor) med ett påslag på 2,75 procent samt två räntefria år.

I ett läge när det bevisligen går att förbättra villkoren är det naturligtvis helt vansinnigt att rösta ja. Och den rutinerade politikern Jóhanna Sigurðardóttir har själv insett det tragikomiska i situationen. Därför öppnade hon igår för att skjuta fram folkomröstningen en vecka för att försöka knyta ihop förhandlingssäcken.

– Vi måste ha mer värdighet i den första folkomröstningen än att det blir mer eller mindre än fars, var hennes egna ord på en presskonferens, enligt Islandsbloggen.

Problemet är att islänningarna i gemen inte går till valurnorna för att rösta om olika teknikaliteter. Folk är helt enkelt skitförbannade på att skattebetalarna ska tvingas stå för notan efter en liten bankelits vidlyftiga, utländska äventyr. Därför tänker man ge politikerna en näsbränna med ett rungande NEJ!

Dessutom är det inte juridiskt solklart att Island verkligen måste kompensera exempelvis brittiska kommuner fullt ut för vartenda pund de satt in i en privatägd bank. Den frågan skulle många arga islänningar vilja se prövad av EU:s domstol.

Vreden är fullständigt förståelig med tanke på beloppets storlek. Om svenska banker gjort bort sig och skattebetalarna här skulle beläggas med en lika stor skuld per invånare, skulle det motsvara över 1 000 miljarder kronor. Då hade det nog blivit liv i luckan framför Rosenbad och Stockholms bankpalats.

Eftersom det just nu råder oenighet, både mellan Island och UK/Nederländerna och mellan den isländska regeringen och oppositionen, talar det mesta för att det faktiskt blir en folkomröstning på lördag.

Vad händer då om det blir ett nej? Som Islands finansminister Steingrímur J. Sigfússon tidigare sagt till E24 så försvinner inte frågan, se artikel här.

Då måste man ändå ersätta de två EU-länderna enligt ett tidigare avtal som även presidenten godkände i somras.

Det som händer är dock att de så nödvändiga stödlånen från IMF och de nordiska länderna fördröjs och landets kreditbetyg kan sänkas ytterligare. Det kommer att slå mot återhämtningen för den isländska ekonomin i allmänhet och mot den svaga valutan i synnerhet.

Den sittande regeringen, som är en koalition mellan Socialdemokraterna och ”Gröna Vänstern”, har investerat mycket prestige i att få igenom avtalet, bland annat för att snabbt kunna påbörja förhandlingarna om ett EU-medlemskap. Vid ett nej blir det sannolikt nyval.

Det kan leda till att det EU-skeptiska Självständighetspartiet, som fått hård kritik för sina kopplingar till banketablissemanget, kommer in i värmen igen. Då är Island tillbaka på ruta ett: med samma styre, oförändrat skuldberg och en plågad befolkning som allt mer drömmer sig bort över havet.