Det europeiska ledarskapet visar samtidigt upp en probleminsikt och en handlingsplan som påminner om Greklands invasion av Turkiet i början på 20-talet. Det här kan sluta lika illa.

Att någon av de tre stora ratinginstituten skulle dra ur ”pluggen” och sänka sitt kreditbetyg till de uppenbart krisande ländernas faktiska kreditvärdighet har legat i korten under hela året.

Problemet för ratinginstituten är att de genom att ändra sina betyg i känsliga lägen själva påverkar det de är satta att bedöma.

Det vill säga sannolikheten för att en emittent, i det här fallet länder som Grekland, Portugal och Spanien med flera, får problem med att klara sina betalningsåtaganden ökar än mer vid en sänkning av betyget.

Det gäller i synnerhet om betyget sänks under vissa tröskelnivåer, som BBB-. Det är den lägsta nivå som ECB accepterar för en statsobligation som de enligt sina ”tillfälliga” nödkriterier tar i pant för utlåning till banker som har ”likviditetsproblem”.

Att Greklands kreditbetyg egentligen borde vara ännu lägre, på mycket svag skräpnivå, indikeras av att Standard & Poor´s bedömer att obligationsinnehavare bara kan räkna med att få tillbaka 25-50 procent av obligationens nominella värde i händelse av en ordnad rekonstruktion eller en oordnad betalningsinställelse, ”default”.

Man kan undra vilken bedömning som ECB gör av dessa panters underliggande värde.

Samtidigt som Greklands kreditbetyg sänktes så sänktes även de grekiska bankernas betyg, till ett par snäpp under landets betyg.

Detta är det normala eftersom ett land, som förutom sin lagstiftnings- och skatteindrivningsrätt, är de som implicit och under den senaste krisen mera explicit garanterat sina banksystems åtaganden.

Detta gör naturligtvis att Grekland ovanpå sin statliga skuldkris även löper mycket stor risk att få en finanskris. En så kallad dubbelknock.

Eftersom de grekiska bankerna är mycket stora aktörer i delar av Östeuropa, inte minst i Rumänien och Bulgarien, så ökar naturligtvis riskerna även där.

Men det handlar som bekant numera inte bara om Grekland. Portugal är det land som står närmast kanten.

Portugals statsskuld och underskott är visserligen inte lika stora som Greklands, men tar man hänsyn till den privata nettoskuldsättningen gentemot omvärlden så är problemen nästan i samma paritet.

Ett något högre kreditbetyg – det sänktes av S&P från A+ till A- – gör att landets upplåningskostnader inte är lika höga som Greklands och framför allt gör det att portugisiska och andra banker kan nyttja portugisiska statsobligationer som panter för att få låna hos ECB till mycket låga räntor.

Situationen är densamma i Spanien, där betyget sänktes från AA+ till AA-, bara det att den spanska ekonomin och skuldsättningen, framför allt nettoskulden till omvärlden är så mycket större.

Tack vare ECB:s ”likviditetsstöd” och låga räntor så har dessa länder, än så länge, kunnat undvika en finansiell härdsmälta, då båda länder har haft rejält uppumpade bostadsbubblor, men där priskorrektionerna så här långt har varit anmärkningsvärt små.

Det gäller i synnerhet för Spanien som hade den högsta prisökningstakten i världen fram till 2007, men där priserna bara fallit med 10 procent från toppen.

Detta trots ett gigantiskt berg av färdigställda nya bostäder och stora fortfarande pågående projekt och trots att arbetslösheten under första kvartalet stigit till över 20 procent samt att de tidigare stora immigrantskarorna lämnar landet i en strid ström.

Tillgången till billiga ECB-krediter är med all sannolikhet huvudförklaringen till att luften har kunnat hållas kvar i bostadspriser och därmed även i dessa båda länders banksystem.

Men i takt med att det statsfinansiella och allmänna ekonomiska läget försämras i dessa länder så blir situationen allt mer ohållbar.

De sänkta kreditbetygen, som ligger långt efter det verkliga och marknadens bedömning av riskutvecklingen, är en skarp signal om att dessa kranar kommer, eller snarare måste, dras åt som de gjort i stor utsträckning för Grekland.

Och bland EU- eller euroländernas ledare har man ännu inte lyckats komma fram till en realistisk handlingsplan för Grekland.

Det finns en uppenbar risk för kaos. Nobelpristagaren Paul Krugman skriver som avslutning i en kommentar apropå riskerna för att euron havererar. ”Jag tror att jag går och gömmer mig under bordet nu”.

Själv kommer jag att tänka på något som påminner om Mikael Wiehes sång om ”Titanic”.

”Det började som en skakning på nedre däck, (Grekland)

Det fyllde eurokratin mer med häpnad än med skräck

De förstod inte riktigt orsaken till att valutan sprungit läck

Man hade sagt oss att detta var världens monetäraste osänkbara peng.

De gick till baren och fick ett gratis glas champagne

Och de skålade för Euron och för varann'

Nu börja valutan att sjunka snabbare

och yieldkurvans lutning var ganska stor

Många hoppade i vattnet

Men andra beslöt att stanna kvar ombord

Sen lämna tyskarna skeppet för att söka sej mot land. Och så vidare..."