Merkel har ställt sig i spetsen för det sparsamma och försiktiga Europa. Eller som nationalekonomen och nobelpristagaren Paul Krugman kritiserar – ett ortodoxt, fantasilöst och intellektuellt trögrörligt Europa.

–Tyskland har hittills varit en enda snubbeltråd, ett gigantiskt hinder, fräser han i en intervju med veckotidningen Stern och anklagar indirekt Angela Merkel för att inte ha förstått vad krisen handlar om och hur mycket som egentligen står på spel.

Minst lika burdus som Krugman är Tysklands finansminister Peer Steinbrück som har retat gallfeber på Schweiz med fräna attacker på skatteparadiset på andra sidan gränsen.

Den tyska ambassadören har inkallats för att ta emot officiella protester och medierna i Schweiz beskriver Steinbrück som en aggressiv drummel.

I själva verket ligger Steinbrücks attacker i linje med vad Merkel har för avsikt att driva på G20-mötet: hårdare tag mot skatte- paradis, regleringar för hedgefonder och mer transparens på de globala finansmarknaderna. Alltså precis samma krav som hon 2007 framförde på G7-mötet i Heiligendamm där Tyskland var ordförandeland, men som då ingen ville lyssna på.

Ropen på förstärkta tyska konjunkturstimulanser har Merkel låtit ekonomiminister Karl-Theodor zu Guttenberg avvisa. ”Vi föredrar att tala om substans och inte om size”, var budskapet han hade med sig när han härom- dagen träffade USA:s finansminister Timothy Geithner.

På papperet är de två tyska konjunkturpaketen blygsamma med inte mer än 80 miljarder euro, att jämföra med USA:s mer än sju gånger så stora satsning.

Men tar man hänsyn till de så kallade automatiska stabilisatorerna – bland annat arbetslöshetsersättning och statligt socialbidrag som stiger när ekonomin bromsar – så ökar de tyska stimulanserna från 1,1 procent av BNP till 2,7 procent, enligt internationella valutafonden IMF.

Många anser trots detta att Tyskland borde göra mer. Precis som Kina har Tyskland en ekonomi som är stor nog för att dra omvärlden, samtidigt som båda länder har väldiga bytesbalans-överskott och statsfinanser som tillåter högre utgifter.

Svaret från tyska regeringen är: pumpar vi ut mer pengar i ekonomin är risken stor att det blir en bumerang med inflation och stigande budgetunderskott som framtida generationer får betala.

Ytterligare en risk – som ingen talar öppet men som alla är medvetna om – är att Grekland eller Italien som i många år levt över sina förhållanden kastar all finanspolitisk disciplin över bord. Spänningarna i eurozonen skulle i sådana fall öka påtagligt.