Till en början fick 23-åriga Oneida Caal dra ned på kläd- och skoinköpen till sina fyra barn. Sedan slutade familjen äta kött. Kyckling äter de fortfarande någon gång i veckan, hur länge till vet hon inte.

Försiktigt ställer hon ner den packe med ägg som hon balanserat på huvudet på väg till marknaden i byn San Martín i centrala Guatemala, ett av Latinamerikas fattigaste länder. För att öka familjeinkomsterna köper Oneida och hennes syster ägg direkt från producenten och säljer för motsvarande ett par kronor extra per paket. Deras makar jobbar redan sju dagar i veckan vid ett jordbruk utanför byn.

– Allt har blivit dyrare; mjöl, bönor, socker, olja. Allt. Det enda som inte stiger är lönerna, säger Oneida Caal.

För ett halvår sedan betalade hon en quetzal, cirka 80 öre, för sex majstortillas, basfödan för många guatemalanska familjer. Nu får hon fyra för lika mycket pengar. En flaska majsolja kostar nu nästan 20 quetzales, strax före jul bara tolv, berättar hon. Samma sak har hänt med bönorna, majsen, brödet och hushållsgasen.

Världen står inför en livsmedelskris utan dess like. Livsmedelspriserna stiger i ett skrämmande tempo. Priset på vete har ökat med runt 130 procent på ett år, priset på majs med nästan 50 procent och priset på ris har fördubblats bara i år.

Den här gången handlar det inte om en regional hungersnöd i sviterna efter torka eller missväxt. Istället är det efterfrågemönstret i världen som har förändrats.

Bakom de skenande spannmålspriserna ligger bland annat ett rekordhögt oljepris och en kraftigt stigande efterfrågan på de produkter som används till biobränslen, främst majs och socker till etanol. De högt satta miljöbränslemålen i EU och USA har både ökat efterfrågan och fått världens bönder att styra om tillverkningen till dessa lönsamma produkter. Detta sammanfaller dessutom med en ökad efterfrågan på bland annat kött, vanligtvis föds djur upp på just spannmål, från länder med en snabbt växande medelklass, som Kina och Indien.

Våldsamma protester och demonstrationer mot de höga matpriserna syns på allt fler ställen i världen.

I Guatemala har jordbruksarbetarna marscherat till fots genom landet i protest mot låga löner och dyr mat. I grannlandet Honduras förenade sig tusentals människor i en demonstration mot de höga priserna på basvarorna. Från Haiti kablas bilder ut på människor som äter bröd gjort på lera istället för mjöl och efter våldsamma upplopp på den karibiska ön tvingades presidenten att avgå. I Egypten beordrade presidenten militären att börja baka bröd. I Kamerun och Burkina Faso har demonstrationerna lett till våldsamma upplopp. Brasilien meddelade nyligen att man stoppar sin risexport för att stabilisera priserna i landet.

Oneida Caal och hennes syster i Guatemala hör till de över 50 procent i landet som lever i fattigdom, på under två dollar per dag. De har ingen egen mark, äger ingen bostad och är beroende av marknadspriserna.

Men för de 15 procent av invånarna som räknas som extremt fattiga har prisboomen lett till en hungerkris som förvärras för varje dag.

– Situationen är mycket kritisk, säger Gustavo Garcia från FN:s jordbruks- och livsmedelsorganisationen FAO på en skrapig mobil. Han befinner sig i ett av de fattiga områdena i Guatemala för att utreda exakt vilka effekter som kommit i samband med de rekordhöga matpriserna.

– Det är stora problem med livsmedelsförsörjningen i nästan hela Centralamerika. De allra fattigaste äter nu mindre mat vid varje måltid. Tidigare bestod målen i stort sett av fyra majstortillas per person och mål för de fattigaste. Nu har man dragit ned antalet till två eller tre tortillas per mål.

De som tidigare kunnat äta kyckling eller kött en till två gånger i månaden har nu helt tagit bort köttet.

– Det blir alltid värst för kvinnorna. Latinamerika är ett machosamhälle. Först äter männen, sedan sönerna och döttrarna. Sist kvinnorna, säger Gustavo García.

En annan effekt som Gustavo García märkt i de fattigaste områdena är att familjerna tar sina barn ur skolan och sätter dem i arbete på fälten.

Säsongsarbetarna flyttar runt från region till region, beroende på vilken gröda som skördas. Sockerrör från mars till november. Kaffe från november till mars.

– De som arbetar på fälten måste utnyttja alla perioder. Att ta med och få hjälp av barnen har blivit den enda lösningen för många.

Men prisekvationen borde också ge vinnare – producenterna av de rekorddyra produkterna. Och visst finns de, konstaterar ekonomen

Lisandro Bolaños. Men det är de få stora producenterna som vinner, de tio, femton familjer som delar på majoriteten av Guatemalas bördiga jord.

Centralamerika har världens minst jämlikt fördelade jordar. De många små familjejordbruken har dessutom ofta så svag ekonomi att de snabbt måste sälja sin skörd till dyra mellanhänder för att få kapital och de missar därmed prisökningen. Som högriskkunder får de heller inga banklån och kan inte bygga ut sina odlingar. Dessutom har priset på mark och gödningsmedel stigit i nästan samma takt som spannmålen.

– De små agerar inte som de borde enligt teorin, de har inga möjligheter att producera mer eller sälja dyrt. Det är de stora producenterna som tjänar på prisuppgången. Samtidigt så vill inte de stora öka sin produktion eftersom de vill hålla priserna uppe, säger Lisandro Bolaños.

I till exempel Kina och Bangladesh har medelstorleken på jordbruksland minskat från 1,5 hektar på 1970-talet till 0,5 i dag, i Etiopien och Malawi från 1,2 till 0,8 hektar.

De små jordägarna i Guatemala har i snitt så pass mycket mark att skörden försörjer familjen i fyra månader per år. Resten av tiden måste de resa runt och arbeta på större odlingar, ofta för löner runt 15 kronor per dag, trots att den lagstadgade minimilönen ligger på 35.

Miguel Majar bor i en by ett par timmars resa från Guatemala City. Han säger att han är 50 år, men ser ut som 70. Han står stilla i skuggan, lutad över sin cykel.

Miguel Majar är en av dem som skulle kunna tjäna på de höga livsmedelspriserna. Han odlar majs, dock på en bit land som han hyr.

– Nej, nej, jag säljer nästan ingenting. Jag kan inte odla så mycket, det har blivit så dyrt med gödnings-medel.

Eftersom även all annan mat har blivit så pass dyr så försöker Miguel, hans fru och fem söner, i första hand äta majsen de odlar. På frågan hur ofta familjen äter kött skakar Miguel på huvudet. Det var länge sedan.

Inte ens bröd köper de ofta nu. I dag får man bara tre småfranskor för en quetzal, 80 öre. I fjol fick man fem.

Men det är inte bagarnas fel att brödpriset höjs, säger Marvin Ramirez, chef för ett av Guatemalas bagerikooperativ. En timme efter bestämd tid kör han in genom järngrinden till kooperativet. Marvin Ramirez hade fått ett tips om att den vetemjölsfrakt som blivit stulen, värd 25 000 dollar, hade hittats igen. Men jakten gav inget resultat.

Runt cementbyggnaden löper en hög mur, högst upp en surrad taggtråd. En vakt med maskingevär vaktar byggnaden dygnet runt. Och skyddet behövs, inte bara för stöldrisken. För några månader sedan mördades en av Marvin Ramirez kollegor, chef för ett annat av bagerikooperativen i landet.

– Det finns ju en teori kring vem som mördade honom. Det är inte alla som gillar det stöd som vi får från regeringen i den här krisen, säger han.

Det handlar om vetepriset och landets importkvoter. Det mjöl som säljs inom landet kostar mer än dubbelt så mycket som i januari 2007, samtidigt har priser på olja och jäst skjutit i höjden. Men bagerierna i kooperativet är en sorts lågprisbagerier och säljer bröd till de lägre inkomstskikten. Med en liten prishöjning försvinner kunderna.

– Medelklassen köper trots högre priser. Men våra kunder slutar köpa bröd när det blir för dyrt. De säger att tortillas mättar mer, säger Marvin Ramirez.

Redan har flera av kooperativets bagerier gått omkull på grund av stigande kostnader och uteblivna kunder. Marvin Ramirez och landets bagares hopp står nu till att regeringen ska godkänna import av billigare mjöl, trots importkvoterna.

– Regeringen har redan varit hjälpsam och tillfälligt tagit bort kvoterna.

Men de som tjänar på kvoterna, de stora inhemska mjölnarna, gör allt för att ha kvar dem.

Trots allt säger sig inte Marvin Ramirez vara rädd när han tänker på vad som hände hans kollega.

– Inte rädd, men uppmärksam.

Vakthunden på gården skäller som besatt på en besökare som passerar.

Enligt de nationalekonomiska teorierna ska en liknande efterfråge- och utbudssituation lösas automatiskt. När priset på till exempel vete stiger borde fler odlare gå över till vete.

Men ibland är teorin för enkel. Att ställa om marken från majs- till veteodling tar runt två år. Den som odlat sockerrör har ofta urarmat sin mark så pass med de växt- och insektsgifter som krävs att jorden är obrukbar lång tid efter. Samtidigt hindrar världens skyddsåtgärder som tullar, kvoter och subventioner.

Världsbankens chef Robert Zoellick konstaterade nyligen att de totalt 1,5 miljarder människor som lever i fattigdom, under två dollar per dag, varav en miljard måste klara sig på under en dollar per dag, kommer att bli betydligt fler. De svindlande livsmedelspriserna placerar ytterligare minst 100 miljoner människor i fattigdom, enligt Världsbankschefen.

Vid FN:s livsmedelsprogram WFP konstaterar man att dagens livsmedelskris är organisationens svåraste utmaning sedan den startades för 45 år sedan.

EU och Sverige står emellertid fast vid sitt etanolmål om 10 procent år 2020. För en dryg vecka sedan konstaterade jordbruksminister Eskil

Erlandsson att etanoltillverkningen bara står bakom en bråkdel av prisökningen på livsmedel i världen, 3 till 5 procent. Resten står efterfrågeökningen på mat från Kina, Indien och Indonesien för, enligt ministern.

För Oneida Caal spelar det dock inte så stor roll vad som har drivit upp priserna.

Hon rättar till bärsjalen som hänger över ryggen där hennes dotter ligger och sover. Ibland kommer tankarna på vad hon skulle göra om någon i familjen blir sjuk, hur hon skulle få pengar till läkarbesök och medicin. Men nu är alla friska, än så länge klarar de sig.

Hon lyfter sakta upp äggen, placerar dem på huvudet och promenerar vidare på den dammiga grusvägen.