–I elva år har jag drömt om att äga ett hus men det var knappast den här drömmen jag hade, säger Sandra Rolon där hon sitter i tre- våningshuset i de nordöstra delarna av Bronx. Framför henne på bordet ligger de drygt ett år gamla lånedokumenten som berättar hennes historia; på sitt sätt lika unik som den bara är ett typexempel på hur människor runt om i USA har lurats att ta ett subprimelån.

Tillbaka efter en 18 månader lång militärtjänstgöring i Kuwait började problemen att hopa sig. Dels tilldömdes Sandra Rolon vårdnaden om sin ettåriga dotterson efter att denne tagits in till sjukhuset med ett brutet revben, dels brakade återföreningen med maken samman vilket innebar att hon och barnet tvingades ut till en väntande hemlöshet.

Tillflykten togs framför allt till en källarlokal där de bodde fram till dess att den vid upprepade tillfällen svämmade över. Lösningen för att kunna börja om tycktes ingen annan än att köpa ett eget hus – något som 47-åriga Sandra Rolon nästan dagligen kontaktats om sedan hon åter landat på amerikansk mark.

–När du kommer hem efter en militärtjänstgöring utomlands så finns det alltid människor som vet om att du har pengar och som frågar dig vad du ska göra med dem. ”Ska du köpa en bil? Ett hus? Om du ska köpa ett hus, säg till mig så kan jag hjälpa dig”, sa den här mannen. Så när det väl blev aktuellt vände jag mig till honom för att få hjälp.

Problemet var bara att hjälpen blev allt annat än vad Sandra Rolon hade tänkt sig.

Mannen visade sig nämligen vara en agent som jobbade åt det finansiella institutet First Magnus, vilket satte henne i kontakt med den mäklare som visade henne det hus som hon nu desperat försöker att behålla.

–Det var en one stop shop: de skötte allting och blev till och med sura när jag mot deras vilja lät en utom­stående inspektera huset.

–De vill få dig att tro att du gör ett klipp och ser därför helst att ingen annan blandar sig. Och de lyckades. Jag trodde inte bara att jag var smart, jag trodde att jag var den smartaste av de smartaste som tog ett subprimelån för att köpa det här huset.

Sandra Rolon är bara en av miljontals amerikaner – ofta förstagångsköpare med dålig kunskap om marknaden – som har fått ekonomin söndertrasad efter att ha tagit ett subprimelån. Och siffrorna talar sitt tydliga språk om vidden på problemet: Totalt sitter 7,2 miljoner människor på ett subprime­lån och redan har 2,2 miljoner bostads­ägare fått se sina hus tvångsförsäljas som en följd av att de inte kunnat ­betala tillbaka lånen. Under 2007 ­befann sig dessutom drygt 1,3 miljoner bostäder i något stadium av pantsättning. Att cirka 55 procent av dem som har tagit subprimelån är mörkhyade, att jämföra med exempelvis 17,2 procent vita, har gjort att vissa valt att kalla detta för en rasfråga för 2000-talet. En av dem är Nikita Bailey på den icke vinstdrivande organisationen Center For Responsible Lending.

–Idag dränerar subprimemarknaden välfärden för landets mörkhyade. Det här är utan tvekan en finansiell apartheid, säger hon övertygat.

Sandra Rolon å andra sidan förstår hennes åsikt, men stämmer inte in i tongången. Alls.

–Jag har lärt mig att subprimelånen är det enda sättet som en sådan som jag, det vill säga den fattiga medelklassen, kan få ett hus. Om du sedan är mörkhyad eller inte spelar ingen roll för det är ändå den möjligheten du har att välja på.

Två månader efter det att Sandra Rolon hade sett den vackra bostaden på Balcom Avenue lade hon 3000 dollar i uppläggningsavgift för att lösa det lån på 468000 dollar som krävdes för att huset skulle bli hennes.

–Innan jag tittade på huset så erbjöds jag 8,2 procents ränta vilket jag skulle kunna klara av att betala. Men när jag väl hade sett huset och verkligen ville ha det, så sa First Magnus att räntan hade ändrats till 10,3 procent.

–Självklart protesterade jag mot förändringen vilket fick dem att hävda att de skulle försöka pressa ner räntan, allt förstås så att det verkade som att de gjorde mig en god gärning.

Räntan skrevs slutligen också ner, till 9,8 procent vilket dock var mer än Sandra Rolon skulle kunna klara av under någon längre tid. Att hon ändå undertecknade lånet handlar enligt henne själv enbart om att hon lurades att tro att det gick att omfinansiera.

–First Magnus sa att jag skulle kunna få ner räntan efter fyra–sex månader, men jag lärde mig senare att det är möjligt att omfinansiera först efter ett år, om ens då. Dessutom fick jag veta att de hade sålt vidare mitt lån bara någon månad efter det att jag hade skrivit på.

För att täcka de extra kostnaderna var Sandra Rolon redo att ge upp sin privata sfär. Dels lät hon svärfar flytta in på övervåningen för 500 dollar i månaden, dels accepterade hon tanken på att förvandla källaren till en bostad som hon kunde hyra ut för 800 dollar i månaden. För att hålla kostnaderna nere för byggprojektet valde hon att anlita illegala immigranter – ett val hon önskar att hon hade ogjort.