Ett av I:en i begreppet PIIGS står för Italien. Men problemen i Italien skiljer sig stort från de utmaningar som övriga PIIGS-länder står inför.

Italien har inte haft en överhettad ekonomi eller byggboom som Irland och Spanien haft. Snarare tvärtom. Italien har i princip haft ett tillväxtproblem sedan 1990-talet.

Trots det har kostnaderna rusat, precis som de gjort i Irland och Spanien. Och Italiens konkurrenskraft har försämrats rejält jämfört med exempelvis Tyskland.

– Den relativa kostnaden per producerad enhet har stigit med drygt 40 procent jämfört med Tyskland sedan år 2000. Det beror på en kombination av stigande löner och svag produktivitetsutveckling, förklarar Mauro Gozzo, Exportrådets chefekonom.

– Det är förfärande siffror, man undrar nästan om de stämmer. Och det har skapat problem för exportindustrin. Samma kostnadsutveckling ser man i andra Sydeuropeiska länder som har haft en betydligt snabbare löneutveckling än Tyskland, och som inte kunnat kompensera det med en hög produktivitetsutveckling.

– Som jag ser det är Tyskland en av bovarna i dramat. Man har spelat rollen som den ansvarsfulla nationen men har satt hela Europa i ett skruvstäd genom sina extremt låga löneökningar som gjort att de hela tiden relativt sett förbättrat sitt kostnadsläge.

Mycket är relaterat till valutaunionen och euron, menar Mauro Gozzo. Italien fick fördelarna som följde med en gemensam valuta och en gemensam penningpolitik, men var inte beredd på de krav som ställdes.

– Italien hade ju vant sig vid att devalvera med jämna mellanrum och på så sätt återställa sin konkurrenskraft. I och med att man gick med i valutaunionen kunde man inte göra det. Men man vidtog heller inga speciella åtgärder för att till exempel förändra situationen på arbetsmarknaden.

Italiens arbetsmarknad är en av de mest rigida i Europa. När efterfrågan viker står företagen kvar med arbetskraften och produktiviteten faller.

– Sverige är väldigt liberalt i jämförelse. I Italien är det formellt sett olagligt att sparka folk och det är väldigt dyrt. Nu har man delvis försökt kompensera för det genom tillfälliga kontrakt. Man har extrapersonal som inte lyder under de rigida regler som gäller på den övriga arbetsmarknaden, säger Mauro Gozzo

I likhet med övriga PIIGS-länder har Italien problem med en växande statsskuld. För närvarande uppgår den till 115 procent av bruttonationalprodukten, vilket innebär att Italien är sämst i klassen.

Och trots att Italiens finansminister Giulio Tremonti fört en mycket stram politik under krisen, har statsskulden fortsatt att öka. Prognosen är att den kommer att överstiga 120 procent av BNP 2011.

– Frågan är hur framgångsrikt det har varit att försöka spara sig ur krisen. Det innebär ju samtidigt att folk förlorar jobbet och skatteunderlaget minskar, vilket i sin tur innebär att skulden ökar.

Samtidigt har landet ett mycket högt sparande.

– Italien har visserligen Europas största statsskuld, men man har lånat av de egna medborgarna. Därför är Italien i en betydligt bättre finansiell situation än exempelvis Portugal och Grekland som inte har ett högt inhemskt sparande.

Men statsskulden ställer ändå till problem.

– Man talar mycket om att Italiens tillväxtproblem bland annat beror på att man satsar för lite på forskning och att man har flaskhalsar i infrastrukturen. Samtidigt gör Italiens dåliga statsfinanser att man har svårt för att investera i det, säger Jonas Lovén på Sveriges ambassad i Rom.

Det finns alltså ett stort behov av strukturella reformer. Men premiärminister Silvio Berlusconi har svårt att samla de politiska krafterna trots att han sitter med parlamentarisk majoritet.

– Här är det ofta sista veckans förvecklingar som dominerar politiken, säger Jonas Lovén.

– Just nu dominerar korruptionsskandaler och det är fullständig oreda inför regionalvalen. Och så fort man försöka göra något åt de djupare strukturella problemen med reformer stöter man på särintressen och det blir ett väldigt liv. Och naturligtvis påverkar korruption tillväxten negativt.

För närvarande utreder åklagare storskalig korruption i samband med återuppbyggnaden av jordbävningsområdet L'Aquila och stora evenemang som G8:s toppmöte.

Bland annat har Guido Bertolaso, chef för Italiens katastrofberedskapsmyndighet, fastnat i en korruptionsutredning som bland annat rör kontrakt gällande förra årets G8-möte.

Och nyligen greps en byggnadsentreprenör som bandades när han skröt om att jordbävningen i L'Aquila skulle ge honom stora förtjänster. Entreprenörens kontakter inom regeringen skulle garantera lukrativa återuppbyggnadskontrakt.

Premiärminister Silvio Berlusconi står dessutom själv åtalad i två rättegångar som rör korruption och skattebrott.

Som lök på laxen har Italien Västeuropas största svarta sektor och istället för att sjösätta stora stimulanspaket, och därmed också öka på en redan stor statsskuld, har Silvio Berlusconi försökt ge folk incitament att betala mer skatt och på det sättet förbättra statsfinanserna.

Bland annat har Berlusconi erbjudit amnesti för skatteflykt och har även riktat åtgärder direkt mot anställda för att uppmuntra folk att sluta arbeta svart.

Italiens konservativa finansväsende har också varit en hämsko för tillväxten.

- Det är till exempel väldigt svårt att låna pengar för att köpa bostad, och man får bara låna en del. Om priserna och värdet på fastigheten stiger, kan man inte heller låna ytterligare pengar på fastigheten. Det går inte i Italien, förklarar Mauro Gozzo.

Men att det finansiella systemet inte hängt med i den internationella utvecklingen har å andra sidan varit en fördel under finanskrisen, som till stor del gick de italienska bankerna förbi.