Finanskrisen blossade visserligen upp i USA, men nu är det Europa som skakar – och Grekland är epicentrum.

En skenande statsskuld, växande budgetunderskott och stentuffa sparplaner som hotar lägga en våt filt över tillväxten är inte bara Greklands problem.

Länder som Irland, Spanien och Italien tampas med liknande svårigheter, om än i mindre omfattning.

Men olika bedömare har olika uppfattning om vad, vem eller vilka det är som framför allt har orsakat den kris som nu utmanar Europas monetära union.

Vissa pekar på valutasamarbetet och den gemensamma räntan som den huvudsakliga orsaken till att länder som Spanien och Irland har hamnat i den situation de befinner sig i.

Ett land inom EMU kan i en överhettning inte höja räntan mer än inflationen så att realräntan går upp och efterfrågan dämpas.

I dessa länder har istället en fastighetsbubbla byggts upp och spruckit och kostnadsnivån har stigit i förhållande till exempelvis Tyskland.

Det har försämrat konkurrenskraften gentemot andra EU-länder. Följden har blivit ett växande handelsbalansunderskott.

Nationalekonomen Lars Calmfors menar att länder som Irland och Spanien inte hade varit i den situation de är idag om de inte hade varit för valutasamarbetet.

Lars Jonung, professor i nationalekonomi och forskare vid EU-kommissionen, lägger en hel del av skulden på finanskrisen som blossade upp i USA.

– Finanskrisen har utlöst problemen inom euroområdet. Länder som Grekland har långt före medlemskapet i euroområdet haft för stora offentliga utgifter i förhållande till intäkterna. Dålig skattemoral, ineffektivitet och korruption har bidragit till detta. Sedan har finanskrisen varit den utlösande faktorn, säger Lars Jonung.

Andra menar att problemen växte till sig långt innan finanskrisen drabbade världen.

– Valutaområdet är inte optimalt. Det tycks vara för stort och det är för stora skillnader mellan länderna, säger Klas Eklund, senioranalytiker på SEB.

Han menar att unionen har lidit av två saker: EMU-länderna har inte byggt upp budgetöverskott i goda tider. Ytterligare ett problem är att samordningen av finanspolitiken och harmoniseringen av arbetsmarknaden inte har fungerat tillräckligt bra.

– En harmonisering av EMU:s arbetsmarknad kräver att man gör socialförsäkringssystem och skattesystem mer likartade. Men det är svårt eftersom skillnaderna i Europa är så stora, säger Klas Eklund.

Inför EMU-starten var det många bedömare som kritiserade hela konstruktionen: En gemensam valuta och en överstatlig penningpolitik kräver också en federal finanspolitik.

Den stabilitetspakt som tillkom på Tysklands initiativ inför starten av valutaunionen skulle vara svaret.

Men stabilitetspakten havererade. I mars 2005 reformerades den dåvarande stabilitetspakten och "små och tillfälliga" brott mot regeln att ha ett budgetunderskott på maximalt 3 procent tilläts. Det här var något som bland andra professor Lars Calmfors kritiserade.

Många länder hade redan brutit mot reglerna om ett budgetunderskott på maximalt 3 procent av BNP och en statsskuld på högst 60 procent.

Men när till och med Tyskland och Frankrike bröt mot pakten i början av 2000-talet, och skulle straffas, blev EU-kommissionen överkörd och reformen var ett faktum.

– Pakten är elastisk och huruvida paktens regler följs är en tolkningsfråga. Man kan acceptera ett större underskott i tider av djup lågkonjunktur. Och nu är det djup lågkonjunktur. Men då var det ingen som föreställde sig – allra minst Bundesbank – att så många länder skulle bryta så kraftigt mot pakten samtidigt. Så i den meningen har stabilitetspakten inte fungerat, säger Klas Eklund.

Men problemet är inte bara att man bröt mot pakten under tider av nedgång, menar han.

– Problemet är också att man inte byggde upp överskott och skaffade sig en buffert under uppgången. Stabilitetspakten borde även innehålla rekommendationer eller regler för hur man ska bygga upp överskott i goda tider.

Vissa bedömare frågar sig dock hur mycket uppluckringen av stabilitetspakten har betytt för utvecklingen av nuvarande kris.

– Det har nog bidragit, men frågan är hur mycket. Vi hade nog fått de här problemen ändå. I Greklands fall handlar det bara om slarvig budgetpolitik. I Italiens fall handlar det om slarvig budgetpolitik men framför allt om en ovilja att genomföra strukturreformer för att få en bättre arbetsmarknad och en högre tillväxt. I båda länderna har man haft en dålig skatteadministration, säger Lars Jonung.

De senaste veckorna har vissa bedömare också lyft fram Tysklands agerande som en viktig orsak till de sydeuropeiska ländernas problem.

Tyskland har lyckats hålla nere sina arbetskostnader, stärkt sin konkurrenskraft och skaffat sig ett stort handelsöverskott sedan valutaunionen bildades.

Frankrikes finansminister Christine Lagarde menar att den tyska strategin är omöjlig att följa för alla och att Tyskland bör försöka öka den inhemska efterfrågan för att hjälpa andra länder med underskott att återfå sin konkurrenskraft.

Mauro Gozzo, exportrådets chefekonom, kallar tysklands politik för ”anorektisk” och menar att Tyskland har satt hela Europa i ett skruvstäd genom sina extremt låga löneökningar vilket lett till att Tyskland hela tiden relativt sett förbättrat sitt kostnadsläge.

Klas Eklund menar att kritiken mot Tyskland, bland annat från Frankrike, till viss del är förståelig.

– Problemet är obalanserna. Tyskland har ett jättestort handelsbalansöverskott gentemot de andra medlemsländerna i unionen, och de har ett underskott. Tyskland borde kunna tillåta sig att öka sin import.

– Tyskland borde släppa fram en högre inhemsk efterfrågan. Man kan stimulera efterfrågan genom skattesänkningar eller utgiftssänkningar, säger Klas Eklund.

Många bedömare pekar dock på att det kommer ta tid för tyska politiker att acceptera ett sådant recept.