Johan Myrsten
Det finns ingen stor spricka mellan en amerikansk-brittisk skola som sätter stimulanser först och en kontinentaleuropeisk som främst vill inrikta sig på regleringar av finanssektorn och åtgärder mot bank- och finanskrisen. Det inskärper Storbritanniens ambassadör i Stockholm, Andrew Mitchell, med eftertryck i en intervju med SvD Näringsliv inför toppmötet för G20 i London på torsdag.
–Verkligheten är att alla arbetar både på stimulanser och regleringar. Det kan ha varit en skillnad i ton, men inte i substans. Det tror jag lägger grunden för överenskommelser under toppmötet, säger han.
Enligt ambassadör Mitchell kan intrycket av vitt skilda ståndpunkter bero på att frågorna för Londonmötet är så ovanligt viktiga, och att debatten inleddes ovanligt tidigt av ordförandelandet som haft möten över hela världen för att förbereda själva toppmötet. Diskussionen har öppet visat ”de ganska många positioner som finns”.
–Jag tror att alla dessa uppfattningar kan förenas, för verkligheten är att en lösning kräver att båda problemen tacklas.
Så sker också både i USA och Europa, framhåller Andrew Mitchell. I USA har administrationen inte bara lagt fram väldiga stimulanser utan också ett stort paket lagstiftning om finansmarknadsreglering ”som går minst lika långt som det vi gjort i Europa”.
Och i Europa motsvarar exempelvis Tysklands finanspolitiska stimulanspaket mer än 3 procent av landets BNP, om man räknar in den ”automatiska” ökningen av statsutgifterna när arbetslösheten stiger.
Än mer ökar insatserna i Storbritannien, där budgetunderskottet väntas stiga till 9,5 procent av BNP 2009 och 11 procent 2010.
Det är givetvis oroande, men det beror på några särskilda faktorer, framhåller Andrew Mitchell: att recessionen slagit särskilt hårt mot skatterika sektorer, att regeringen har lagt fram en finanspolitisk stimulans för 20 miljarder pund och gör offentliga investeringar motsvarande 2,5 procent av BNP samt att statsutgifterna tillåtits öka automatiskt för att arbetslösheten blir högre.
–Vi investerar för att stimulera ekonomin, så statsskulden kommer att växa. Men vi gick in i krisen med en låg statsskuld på cirka 40 procent av BNP och kommer 2011 att ha ungefär samma skuldposition som Frankrike och Tyskland. Så vi tror oss ha råd att investera i tillväxt, även om det är viktigt att ha en klar strategi för att långsiktigt minska skulden igen.
Andrew Mitchell anser att G20 redan kommit en god bit på väg, bland annat genom att EU nu enat sig om ”klara positioner”. Och när G20-ländernas finansministermöte lovade ”att göra allt som är nödvändigt för att tackla problemen tills världsekonomin fungerar igen”, var det ”en väldigt viktig signal”, betonar han.
Dessutom enades finansministrarna om ”en bred ram” för hanteringen av dåliga tillgångar. Det betraktades tidigare som en svår knäckfråga, men så är det inte längre, enligt Andrew Mitchell.
–Man kan inte ha samma lösning i alla länder. Det viktiga är principen: dels att man identifierar dessa dåliga tillgångar, dels att man avlägsnar dem från bankernas böcker. Hur man gör det kommer att variera, men full öppenhet om detta är väsentligt, annars återvänder inte förtroendet. Det är verkligen nyckeln till att lösa bankernas likviditetskris.
För att stabilisera finanssektorn diskuterar G20 också en skärpt reglering av kreditvärderingsinstituten och av den stora del av finanssektorn som inte är banker, inte minst hedgefonderna. G20 talar även om att täppa till kryphål i skattesystemen och reglera skatteparadis.
Sådana regleringar av finanssektorn slår inte igenom lika fort som en del stimulansåtgärder.
–Men de är viktiga för att återställa förtroendet, säger Mitchell.
Några nya pengar till stimulansåtgärder kommer knappast att kungöras i London, enligt Andrew Mitchell.
–Vad toppmötet kan göra är att ställa samman alla varierande program och peka på vad som redan gjorts – och det är mycket.
Mer pengar väntas dock till Internationella valutafonden, IMF, som är på väg att få en mycket central roll i G20:s krispolitik.
–Vi räknar med att IMF:s resurser blir minst fördubblade, från 250 till 500 miljarder dollar. Japanerna har lovat 100 miljarder, EU:s toppmöte lika mycket. Så vi väntar oss minst 50 miljarder till.
Samtidigt diskuteras behoven att reformera IMF, och redan vid finansministermötet beslutade G20-länderna att med två år tidigarelägga en förändring så att Kina och andra framväxande ekonomier får en ökad röstvikt i fonden.
IMF kan också få en ökad roll som bevakare av frihandeln. G20 diskuterar att skapa en övervakande ”tidig varningsmekanism, kanske via IMF, för att exakt identifiera hur protektionism verkligen yttrar sig i världen”. I den frågan återstår dock rätt mycket att förhandla om, tillägger Andrew Mitchell.
