För inte länge sedan var hamnen i Shenzhen i södra Kina fortfarande ett sjudande vittnesbörd om denna jättestads svindlande snabba utveckling från en samling fiskebyar till ett modernt centrum för myllret av fabriker i Pärlflodens deltaland, ”världens verkstad”.

I dag har containertrafiken i Shenzhens hamn minskat med en fjärdedel, enligt grannstaden Hongkongs största engelskspråkiga dagstidning, South China Morning Post.

Liknande exempel på djupet i den globala ekonomiska nedfrysningen dyker upp överallt.

I Indien har en halv miljon förlorat jobbet på tre månader, i Toyota City går en generation japanska bilarbetare ned på ett lågvarv de aldrig varit med om tidigare, i USA har Citibanks aktiekurs varit nere under en dollar, i Ryssland knäar oligarkerna under skulder, och i Italien uppges premiärminister Berlusconi ha dammat av idén att bygga en bro till Sicilien för att stimulera ekonomin.

I USA har antalet arbetslösa ökat med 600 000 tre månader i rad, och president Obamas ekonomiske chefsrådgivare Larry Summers varnade nyligen att förlusterna av jobb förmodligen inte kommer att upphöra de närmaste månaderna. Enligt Summers kan ”ingen” säga när nedgången är över.

– Det är ett ekonomiskt krig. Vi har inte vunnit än, men vi bedriver en underbar strid, sade Vita Husets chefsekonom Christina Romer förra veckoslutet.

En efter en vänder också de stora tillväxtekonomierna ned: nyss Brasilien och snart Ryssland. Indiens och Indonesiens tillväxt har saktat av, och Kinas exportindustri är i gungning.

Malströmmen av hotfulla tecken gör att många uppmärksammar positiva signaler som få annars skulle bry sig om – till exempel att Kinas inköps-chefsindex lämnat det absoluta bottenträsket eller det djupt nedkörda bostadsbyggandet i USA tog sig lite i februari.

Under tiden fortsätter häpnadsväckande siffror att strömma in från all världens hörn.

• Enligt Internationella valutafonden, IMF, så kommer världens BNP att sjunka med mellan 0,5–1 procent i år – värsta året sedan andra världskriget. Fjärde kvartalet sjönk i-ländernas BNP i en takt av 7 procent.

• Rena tvärstoppet har på många håll drabbat exporten, som nu har rasat med ungefär en fjärdedel i stora exportländer som Tyskland, Kina, Japan och Sydkorea. I januari spådde IMF att hela världshandeln krymper med närmare 3 procent i år, men nu uppges IMF räkna med att handelns fall blir minst 5 procent.

• Två av efterkrigstidens stora export-under – Japan och Sydkorea – har tappat så mycket export att de börjat få underskott i sin utrikeshandel. Än värre har exportkollapsen drabbat Taiwan.

• Industriproduktionen har fallit med omkring en fjärdedel i länder som Sverige, Spanien och Sydkorea, och ännu mer i Taiwan, Japan och Singapore. I USA, Frankrike, Storbritannien och många andra länder är minskningen 10–15 procent.

• I Tyskland föll industriproduktionen med nästan 20 procent i januari, samtidigt som orderingången var nästan 40 procent lägre än ett år tidigare.

• Bilproduktionen i Europa kommer förmodligen att minska med en fjärdedel i år, enligt det europeiska bilindustriförbundets ordförande, Renaultchefen Carlos Ghosn.

• En fjärdedel är också den minskning som under januari och februari drabbade det nyss så enorma inflödet av utländska direktinvesteringar i Kina. Liknande fall väntas drabba en rad utvecklingsländer.

• Antalet arbetslösa i världen kan växa med mellan 30 och drygt 50 miljoner 2009, enligt FN-organet ILO. Enligt samma källa kan antalet ”arbetande fattiga” (de som tjänar högst 2 dollar om dagen) i år växa till 1,4 miljarder eller nästan hälften av världens lönearbetare. Många industrier är redan så trimmade att de inte har något kvar att ta av.

• Över 50 miljoner människor är på väg att sjunka ned under fattigdomsgränsen 2 dollar per dag, enligt Världsbanken. Sju års framsteg i kampen mot världsfattigdomen håller delvis på att gå förlorade, samtidigt som barnadödligheten riskerar att öka igen, varnar banken.

• De enorma krispaketen och de sjunkande skatteintäkterna håller på att driva upp en rad staters budgetunderskott till extrema höjder. Prognoserna pekar på underskott på över 10 procent av BNP i USA och Storbritannien i år, och närmare 5 procent i Euroland.

• Förlusterna av kapitaltillgångar (aktier, obligationer, fastigheter med mera) kan globalt sett överstiga 50 000 miljarder dollar, enligt en analys gjord åt Asiatiska utvecklingsbanken (ADB). Summan är nästan lika stor som det kända värdet av världens produktion av varor och tjänster under ett år (BNP), men jämförelsen haltar eftersom kapitalförlusterna bara delvis är realiserade.

Det som händer nu är andra och tredje fasen i den globala gastkramning som utlöstes av finanskrisens stora utbrott i fjol. Läget förvärras av att alla faserna börjat löpa parallellt.

Första fasen – finanskrisen – är fortfarande i ett kritiskt läge, även om några banker rapporterat bättre resultat de första månaderna i år. Kreditmarknaderna har bara delvis kommit i gång igen, en rad kända finansjättar är i ruiner eller räddade av staten, bankernas börsvärden är i botten, och fastighetsmarknadernas kollaps i flera länder är inte över.

Andra fasen är den allt djupare nedgången i ekonomin utanför själva finanssektorn – alltså efterfrågan, produktion och handelsutbyte i den reella ekonomin. Affärslivet lamslås på många håll av brist på förtroende och krediter.

Det handlar om världens första synkroniserade recession efter globaliseringens genombrott. Fruktan för en depression är inte borta, trots enorma satsningar från inblandade regeringar. Ekonomer oroar sig också över risken för deflation – den fruktade spiralen av prisfall och sjunkande produktion.

Tredje fasen är de redan växande sociala och politiska följderna. Arbetslösheten kan snart vara uppe i mer än 10 procent i både USA och många euroländer.

Tre EU-regeringar har redan fallit (Island, Belgien och Lettland), och fler kan sitta löst, inte minst i östra Europa.

Auktoritära regimer kan komma att ta till hårdare metoder för att hindra socialt missnöje att övergå i politiska omvälvningar. Protester har redan rapporterats från exempelvis Frankrike, Grekland, Irland, Lettland,

Litauen och Bulgarien – och Kina. Missnöjet kan växa när land efter land i östra Europa behöver stöd från IMF eller andra utländska långivare. Samtidigt ökar fattigdomen i utvecklingsländerna.

Därtill väntas en våg av ökad protektionism och skepsis mot globaliseringen – även om det ännu är en öppen fråga hur stark den reaktionen blir.

Financial Times-skribenten Martin Wolf framhöll häromveckan att globaliseringen inte är garanterad ett evigt liv – en tidigare epok av globalisering tog slut när första världskriget bröt ut 1914.

Kanske väntar också en omskakande fjärde fas, ifall dollarkursen börjar rasa och det blir fullt kaos på valutamarknaderna. Det kortet har ännu inte fallit, men om det sker kan följderna bli svåröverskådliga, exempelvis om Kina ser sina placeringar i USA sjunka i värde.

Sedan, när aktiviteten börjar hämta sig igen runt världen, väntar en oviss femte fas. Då står alla med notan för stimulansåtgärderna.

Då väntar alla på vilka följder den kraftiga urgröpningen av statsfinanserna får: blir det ökad inflationsrisk, nya problem med undanträngning av företag på kreditmarknaderna och risk för stegrade räntor igen? Eller kan det motverkas av deflationistiska tendenser?

Då kommer också svaret på hur omkastad världsordningen har blivit – om Kina, Indien och andra tillväxtländer ökat sitt inflytande på USA:s och västvärldens bekostnad. Även många tillväxtländer är ju hårt tilltufsade nu, och Östasiens exportberoende har visat sig vara en stor sårbarhet.

Diskussionen och omprövningen av den fria marknadskapitalismen har redan blossat upp på många håll. Samtidigt oroar sig EU-vänner över att EU:s inre marknad kan börja spricka.

Pessimister ser också en risk att demokratin förlorar mark, och att krigsriskerna ökar om inte recessionen bryts i tid.

Under tiden noterar observatörer att den informella ekonomin tycks klara sig så pass bra under krisen att den blir ett skyddsnät åt mängder av fattiga. Men det innebär också att maffior och det kriminella kapitalet nu kan stärka sin ekonomiska makt.

Å andra sidan har regeringarna reagerat med snabba stödåtgärder och räntesänkningar som aldrig förr. Krismedvetandet är skyhögt.

Men kärnfrågan för många ekonomer är att komma åt roten till krisen, och rätt många har ungefär samma uppfattning som USA:s centralbankchef Ben Bernanke.

Han konstaterar att världen nu lider av sin värsta finanskris sedan 1930-talet och att det i grunden beror på de globala obalanser i handel och kapitalflöden som rått sedan 1990-talets senare del.

Under de drygt tio åren har det enligt Ben Bernanke rått ”en kronisk brist på sparande i förhållande till investeringarna” i USA och en del andra industriländer, samtidigt som sparandet ökat extremt starkt i en rad framväxande ekonomier.

Dessa sparpengar flödade in i de utvecklade ekonomierna, där riskhanteringssystemen misslyckades med att säkra att det invällande kapitalet ”investerades förståndigt”.

Det handlar alltså inte bara om akut stimulanspolitik utan om mycket djupa mönster när G20-länderna håller sitt toppmöte i London den 2 april.