Det finns ett mönster i EU-projektets drygt 50-åriga historia. I goda tider är det lätt att samarbeta och enas om beslut på EU-nivån. I dåliga tider blir medlemsländerna mer egoistiska och sätter den egna nationen före det gemensamma bästa.

Men om de dåliga tiderna utvecklar sig till riktigt djupa kriser, som skulle kunna riskera EU-projektet, tar sig länderna samman.

Historien visar att medlemmarna då mobiliserar politisk vilja att inte bara lösa krisen, utan också fördjupa det överstatliga samarbetet. Den djupa krisen blottlägger brister i konstruktionen som man vill rätta till.

Ett exempel är de ekonomiska följderna av 1970-talets oljekriser. Då stagnerade tillväxten samtidigt som inflationen och arbetslöshet rusade i höjden (stagflation).

EU:s beslutsprocess gick i stå. Krav på enhällighet och rätten till veto stoppade många reformförslag från EU-kommissionen. Den tyske ekonomiprofessorn Herbert Giersch ställde diagnosen ”euroscleros”.

När läget såg som mörkast ut föreslog EU-kommissionens dåvarande ordförande Jacques Delors vid toppmötet i Milano 1985 ett reformprogram för att skapa den inre marknaden samt en fördragsändring för att utvidga möjligheten till majoritetsomröstning och begränsa vetorätten.

Milanotoppmötet antog förslagen, som senare visade sig ha varit en pånyttfödelse för samarbetet. EU-lagstiftningen om den inre marknaden förverkligades till utgången av 1992.

Under perioden förbättrades konjunkturen; pessimismen ersattes av ny optimism. Investeringsströmmarna, som i flera år gått till USA och Asien, vände åter till Europa.

Ett annat exempel är de mycket besvärliga åren under 1990-talet, då högkonjunkturen ebbat ut och tillväxten kröp ner mot noll. Investeringarna sjönk och arbetslösheten steg.

Valutaspekulanter vädrade spänning i valutasamarbetet ERM (Exchange Rate Mechanism). Frankrike och Tyskland kom i‑öppet gräl, eftersom Tyskland vägrade sänka sin ränta.

Den 1 augusti 1993 upplöstes valutasamarbetet ERM, som skulle vara bottenplattan i valutaunionen. Här förelåg en uppenbar risk för ett ”växelkurskrig”, där inte bara europlanen gick förlorad utan också stora delar av den mödosamt skapade inre marknaden.

Inför detta hot tog sig regeringarna stegvis samman. Den politiska viljan stärktes. Regeringarna respekterade de rättsliga förpliktelserna i Maastrichtfördraget att skapa valutaunionen. Den akuta krisen kan sägas ha bidragit till förverkligandet av euron.

Frågan för dagen är om det nu finns förutsättningar för att detta mönster kan upprepas.

Utgångsläget är inte särskilt ljust. Det europeiska ledarskapet är svagt. EU-kommissionens ordförande José Manuel Barroso åtnjuter inte den respekt som skulle krävas för att vända utvecklingen.

Tysklands förbundskansler Angela Markel lever i en inrikespolitisk miljö som är mycket introvert. Frankrikes president Nicolas Sarkozy är initiativrik, men bara på franska villkor.

Möjligen måste krisen fördjupas ytterligare innan sanningens minut närmar sig. Det politiska priset för ett totalt haveri är dock så högt att grundtipset måste bli att historien upprepar sig.