Över miljonstaden Aten kretsar polisens helikoptrar på jakt efter undangömda swimmingpooler i lyxvillor och tillhörande miljonärer som nolldeklarerar. Nästan var femte affär i huvudstaden har eller planerar att lämna in konkursanmälan, 40 procent av de grekiska småföretagen vet inte hur de ska betala sina löner och bruttonationalprodukten minskade med 1,5 procent andra kvartalet.

Stålbadet i det krisdrabbade Grekland där regeringen på nolltid har sänkt statsutgifterna med 10 procent och där många greker nu tömmer sina bankkonton för att överleva står i skarp kontrast till Europas största ekonomi Tyskland.

Där har en glödhet exportindustri lyft bruttonationalprodukten med 2,2 procent under andra kvartalet jämfört med föregående kvartal, den snabbaste tillväxten på två årtionden. Årssiffran torde landa på en bra bit över 3 procent.

Snabbast växer de klassiska tyska exportbranscherna som under krisen var de mest utsatta. I juli ökade orderingången till de tyska tillverkarna av verkstadsmaskiner, paradbranschen i det ingenjörsdrivna Tyskland, med 48 procent jämfört med fjolåret. Efterfrågan från utlandet steg med 54 procent.

Det är siffror som får Andreas Scheuerle vid DekaBank, de tyska sparbankernas förmögenhetsförvaltare, att tala om ett ”tyskt decennium”.

Europa kan bara hoppas att han har rätt. Tyskland svarar för en femtedel av EU:s och för 27 procent av eurozonens sammanlagda ekonomi. Går det dåligt för Tyskland är det nattsvart kris i Tjeckien, Slovakien och Ungern. En tiondel av den svenska exporten går till Tyskland. Kina svarar inte för mer än 3 procent och USA för 7 procent.

Problemet med Tyskland, hävdar dock många ekonomer, är de låga lönerna som visserligen vässar konkurrenskraften men bromsar den privata konsumtionen – och i slutändan håller nere importen från resten av Europa.

Faktum är att Tyskland under de senaste åren har sänkt lönestyckkostnaderna i industrin mer än något annat av de stora europeiska länderna. Men samtidigt kommer det nu uppmuntrande siffror som tyder på att hushållen har börjat spendera – i juli steg den privata konsumtionen med 0,6 procent jämfört med fjolårskvartalet – samtidigt som investeringarna ökar kraftigt, i juli med nästan 5 procent. Samma sak på arbetsmarknaden där arbetslösheten i augusti sjönk till 3,18 miljoner, den lägsta siffran på 18 år.

Men räcker det för att hålla uppe farten i ett Europa som i den södra periferin skakas av finanskriser och svidande sparpaket medan tunga kärnländer som Frankrike, Italien och Storbritannien växer inte ens hälften så fort som Tyskland?

Frankrikes finansminister Christine Lagarde varnar för att stirra sig blind på den tyska tillväxten. Tyskland drabbades brutalt av finanskrisen och därför är återhämtningen desto kraftigare, påpekar hon.

Frankrike har däremot en ekonomi som är mindre exportberoende. Den är Europas nästa största – motsvarande nästan 80 procent av den tyska – och den växer måttligt men stadigt med förväntade 1,4 procent iår och kanske 2 procent nästa år.

Även Storbritannien som nu i all hast drar åt svångremmen för att få bukt med statsfinanserna går mot en hyfsad tillväxt. British Chamber of Commerce räknar i sin senaste prognos med 1,7 procent i år och 2,2 procent nästa år.

Värre ser det ut i Italien, Spanien, Portugal och Grekland där åtstramningarna i statsfinanserna håller tillbaka tillväxten – samtidigt som konkurrenskraften fortsätter att försämras jämfört med Tyskland, Sverige eller de nya EU-medlemmarna i öst.

Det är här som den verkliga sprängkraften finns: risken för att produktivitets- och innovationsgapet mellan norr och söder sliter sönder Eurozonen och skapar kaos i hela Europa.