Det är frågor som har lyfts allt högre upp på dagordningen i takt med att insikten växer om att den ekonomiska utvecklingen i dessa länder håller på att gå rakt in i väggen. Problemlamporna har blinkat allt ilsknare under den senaste veckan.

En viktig indikation kom häromdagen när ratinginstitutet Standard & Poors (S&P) sänkte Greklands kreditvärdighet från A till A-. Detta efter att i förra veckan ha flaggat för en kommande sänkning, då Grekland sattes upp på institutets Creditwatch.

Men Grekland är inte det enda landet som har mycket stora problem, även om riskpremien på landets lån, runt 250 punkter, är den högsta inom eurozonen.

S&P har även satt upp Portugal, Irland och Spanien på Creditwatch och det är högst sannolikt att sänkningar kommer inom den närmaste tiden. Man kan undra varför inte Italien finns med i denna grupp (landet har den tredje högsta riskpremien inom euroområdet på sina obligationslån) men även här är risken stor för att en sänkning kommer.

I veckan cirkulerade även rykten om att Internationella Valutafonden är på väg att ta fram en räddningsplan för Irland.

Den irländska regeringen förnekade visserligen detta med viss vånda, men mot bakgrund av landets skenande budgetunderskott, där de på snabb tid har lämnat stabilitetspaktens 3-procentstak och är på väg mot 10 procent redan i år så är det tydligt att landet behöver hjälp utifrån.

För det handlar inte bara om att den irländska statens löpande intäkter och utgifter uppvisar allt större skillnader. De allt svagare statsfinanserna gör också att det verkliga värdet av Irlands beslut i fjol att garantera landets bankers samlade åtaganden, totalt närmare motsvarande 4 800 miljarder kronor vilket är mer än tre gånger landets BNP, inte är så mycket värt.

Den irländska banksektorn har en mycket tung exponering mot bostadslån. Den irländska bostadsmarknaden tillsammans med Spanien och Storbritannien var de mest överhettade i Europa och de irländska hushållen är de mest skuldsatta i Europa.

På fredagen kom också beslutet att den irländska staten tar över landets tredje största bank, Allied Irish Bank, efter ett tidigare försök att försöka kapitalisera upp banken misslyckats.

Men Irlands problem är inte bara en imploderande fastighets- och byggmarknad utan landet har med de senaste årens överhettning, höga löneökningar och låga realräntor (vilka gödde bostadsbubblan) också förlorat sin tidigare goda konkurrenskraft.

Under 1990-talet valde många amerikanska företag, inte minst inom it-sektorn, Irland som europeisk bas. Men datortillverkaren Dells beslut häromveckan att flytta produktionen till Polen visar att Irland inte längre har kvar sin attraktion.

En väg att återställa landets konkurrenskraft vore att devalvera valutan, vilket EMU-medlemskapet emellertid sätter stopp för. Den andra och kanske enda öppna vägen, i dagens låginflationsomgivning, är genom faktiska lönesänkningar, vilket emellertid ställer mycket stora krav på det politiska systemet.

Denna andra väg kommer att sätta ytterligare mycket stor press på det finansiella systemet och därmed på den irländska staten. Och det är svårt att se att inte Irland kommer att behöva hjälp utifrån.

Eller för att låna ett anonymt citat från Financial Times: ”Skillnaden mellan Island och Irland är ett par bokstäver och sex månader”.

Men Irland är inte det enda eurolandet i nöd. Spanien är lika illa ute, men bara i en större skala. Portugal, Italien och Grekland har kanske inte samma stora problem med en imploderande bostadsmarknad, men de har samma usla statsfinanser, stora bytesbalansunderskott och genom euron svag konkurrenskraft.

Så eurozonen är mitt uppe i sitt största test under sin tioåriga historia. Problemen kommer kanske inte att leda till att eurozonen står inför en spricka.

För knappast något av dessa länder vill lämna euron. Då skulle en sannolik devalvering göra skulderna ännu tyngre och riskpremien på den egna upplåningen bli mycket hög, samtidigt som sannolikheten för att några av de ekonomiskt starka euroländerna, (läs Tyskland), ska komma med hjälp minskar.

Men krisen kommer att leda till stora förändringar. Exempelvis anser den jättelika amerikanska obligationsförvaltaren Pimco att priset för att hålla ihop dessa ekonomier med en ”en storlek passar en-strategi” på sikt kommer att bli för högt. För svensk del så ska vi nog vara nöjda med kronan och framför allt vår välskötta ekonomi.