Vulkanen Kawah Ijen på östra Java i Indonesien är ett populärt turistmål. Drygt 2 300 meter över havet lyser det turkosa vattnet i vulkansjön, en skarp kontrast mot de karga bergen som reser sig runtomkring.

I reseberättelser på nätet kallar entusiastiska besökare platsen för en av de mest fascinerande i världen.

Men det är också arbetsplats för indonesiska gruvarbetare som hämtar svavel till en närliggande industri. Vattnet i sjön är starkt frätande och i luften ligger en tung doft som påminner om ruttna ägg.

Arbetarna knyter blöta tygtrasor över näsa och mun för att underlätta andningen. Annan skyddsutrustning saknas.

Gasen som läcker ut från vulkanen kanaliseras i keramikrör där den kondenseras och så småningom kallnar och förvandlas till gula stenar.

Med korgar fyllda med upp till hundra kilo svavel vandrar arbetarna den några hundra meter långa stigen upp ur vulkanen. Sedan återstår flera kilometers vandring ner för berget. De flesta hinner med två vändor per dag.

Väl framme får de betalt per kilo. Omkring 40 kronor om dagen ger det hårda arbetet.

Ijen är bara en i raden av arbetsplatser i världen med hårda villkor. Den internationella arbetstagarorganisationen ILO uppskattar att omkring 2,3 miljoner människor dör varje år i arbetsplatsolyckor och arbetsrelaterade sjukdomar. Ännu fler skadas.

ILO befarar att situationen kan förvärras av den pågående finanskrisen, när företagens marginaler pressas och man kompromissar med säkerheten för att inte gå under.

Samtidigt ökar trycket på företag att ta corporate social responsibility, CSR, på allvar.

– Det har hänt väldigt mycket de senaste tio åren i termer av konsumenttryck och granskning av företag. Alla företag riskerar att hängas ut om de inte har en välunderbyggd CSR-policy, säger Viveka Risberg, chef för Swedwatch som granskar svenska företags agerande.

Det räcker inte längre med en kosmetisk policy och en länk på hemsidan, menar hon.

– Man måste gå från ord till handling. Det är det skedet vi är i just nu.

Trenden bland investerare går allt mer mot att föra en dialog med ledningen i bolag som agerar oetiskt, i stället för att sälja sitt innehav.

Det är en strategi som förespråkas i PRI, de riktlinjer för ansvarsfulla investeringar som FN tagit fram, som ett flertal svenska finansbolag skrivit under.

För två år sedan bildade de fyra första AP-fonderna gemensamt Etikrådet.

– Vi är stora och välkända i Sverige, men utomlands är vi små. Vi kan äga 0,02 procent i ett bolag, då är det svårt att få bolagen att lyssna, säger Christina Kusoffsky Hillesöy, informationschef på Tredje AP-fonden och Etikrådets ordförande.

Genom att gå samman har det blivit lättare att agera och få kontakt med internationella investerare att samarbete med, säger hon.

Christina Kusoffsky Hillesöy nämner amerikanska detaljhandelskedjan Wal-Mart som exempel, ett bolag som ofta hamnar på listor över bolag som kränker arbetsrätten.

– Nu när vi har gått samman med en grupp investerare från flera olika länder är det lättare att påverka. Det är tveksamt om det förekom den typen av investerarinitiativ för fem–tio år sedan.

Vad det har gett vill hon dock inte säga.

– Vi går aldrig in på detaljer under pågående dialog, men vi har sett att något har skett inom Wal-Mart.

Också uttalat etiska investerare som Svenska kyrkan och Banco fokuserar i dag mer på dialog.

– Som en ansvarsfull investerare är vår praxis att först sammanställa fakta och sedan föra en dialog med bolaget. Hjälper inte det får man fundera på nästa steg. Vi har dragit oss ur flera företag, till exempel Chevron, säger Anders Thorendal, finanschef på Svenska kyrkan.

I Etikrådets riktlinjer står det att AP-fonderna ska ta hänsyn till etik och miljö utan att göra avkall på det övergripande målet om en hög avkastning. Risk för konflikt? Nej, anser Christina Kusoffsky Hillesöy.

– Det skulle kunna bli en konflikt om man en dag bestämde sig för att avyttra alla bolag som gör något minsta oetiskt. Men vi tycker att det är mer ansvarsfullt att försöka påverka bolagen. Säljer vi våra aktier så fortsätter ofta de etiska övertrampen.

I juni lade AP-fonderna ett förslag på gruvbolaget Freeport McMorans bolagsstämma om att tillsätta en miljöexpert. Bolaget har anklagats för att bidra till allvarlig miljöförstörelse vid sin gruva i Papua i Indonesien.

Vid stämman fick förslaget stöd av över 30 procent av rösterna.

– Det var en otroligt bred förankring. I regel är det bra om man får 5 procent första gången. Det blir ju en nagel i ögat på Freeport. De bör lyssna, helt enkelt.

Ett svenskt företag som har affärer med Freeport är Sandvik. För några år sedan kritiserades Sandvik för att utnyttja det militära beskydd som Freeport anlitat i den oroliga provinsen. Swedwatch ansåg att Sandvik hade ett kundansvar för hur Freeport agerar.

Den kritiken tycker inte Sandvik var berättigad. Däremot tog man till sig andra bitar, som att utbildning till anställda ur stambefolkningen borde ske på deras eget språk.

Anders Wallin, informationsdirektör på Sandvik säger att bolag i  dag måste arbeta mer med CSR än för några år sedan.

– Kraven och förväntningarna från viktiga intressenter, som kunder, aktieägare och medarbetare, har successivt blivit större.

Han upplever också att skillnaden mellan hur globala företag agerar minskar, oavsett i vilka länder de har sitt säte.

Enligt Anders Wallin har bolaget flera anställda som kontrollerar leverantörerna. Samma koll görs däremot inte av de som köper Sandviks produkter.

– Vi kan välja leverantör, medan det är kunden som väljer oss. Men principiellt kan man säga att vi gör en riskbedömning. Bedömer man till exempel att anseenderisken är stor kan vi välja att inte göra affärer. Annars kan man förlora mer än man hade vunnit på affären.

Han vill inte nämna något sådant exempel. Men för några år sedan avslutade Sandvik allt samarbete med aktörer i Burma, på grund av militärstyret där.

Viveka Risberg på Swedwatch säger att trycket i allmänhet har blivit större på svenska företag som verkar i utvecklingsländer.

– Det har gått fortare fram i vissa branscher som är lite mer konsumentnära, som klädindustrin till exempel, medan den tekniska och mer industriella industrin släpar efter lite eftersom de inte har haft samma ljus på sig. Men inom it ökar medvetenheten. Mobiltelefoner produceras också någonstans, säger hon.

Hon konstaterar samtidigt att det är komplicerat för industrin att hålla koll på underleverantörers underleverantörer.

– Man bygger upp en CSR-strategi och försöker implementera en revision av sina förstaledsleverantörer, i bästa fall. Men därifrån till att gå ner i gruvor är ett steg man inte tagit än. Det här kan vara en snårig djungel, men i vissa fall kan man absolut gå ner ett par led.

Hur komplicerat det är har att göra med om det är ett demokratiskt land man verkar i, om korruptionen är utbredd och om det finns samhälleliga system som säkrar kontroll.

Det är parametrar som företagen bör ta hänsyn till i sina affärer och kanske avstå i vissa fall.

Viveka Risberg tycker att minimum för svenska företag är att ha en uppförandekod som baserar sig på FN:s deklarationer och ILO:s kärnkonventioner. Sedan finns det ett antal miljökonventioner, beroende på bransch. Till det ser hon gärna närvaro i landet i form av ett kontor.

– Dessutom skulle vi råda företagen att ta ett steg längre och arbeta lite proaktivt, försöka lyfta leverantörerna ett snäpp med den CSR-kunskap och demokratiska kontext vi kommer från, det blir en win-win. Det gäller att företagen kan se affärsnyttan.

Christina Kusoffsky Hillesöy på Etikrådet tror att CSR kommer att växa ännu mer de kommande åren.

– I dag har många en anställd som ansvarar för miljöfrågor, men det kommer i framtiden bli fler som jobbar med sociala risker. Allt fler företag kommer att satsa på det för att investerarna, kunder och allmänheten kräver det. Vi ser den trenden redan i dag.