Grekland
Det var i Grekland som eurokrisen började våren 2010. Sedan dess har alla förhoppningar om en stabilisering grusats. Svidande åtstramningar, stigande arbetslöshet och sjunkande BNP-siffror har skapat en ond cirkel. Greklands privata långivare ska nu avstå från 100 miljarder euro för att sänka Greklands skulder från närmare 170 procent av BNP till 120 procent 2020. Men om villkoren rasar det in i sista en oförsonlig strid.

Kopplad till en uppgörelse med de privata långivarna är nästa stora stödpaket till Grekland på 130 miljarder euro. Utan uppgörelse inga pengar. Senast 20 mars får Aten i så fall ställa in betalningarna när lån på 14,4 miljarder euro ska betalas tillbaka. Ytterligare ett villkor är att de utlovade reformerna äntligen omsätts i handling. Det grekiska programmet har spårat ur, kritiserade häromdagen eurogruppens ordförande Jean-Claude Juncker.

Europeiska Centralbanken
Sedan maj 2010 har ECB på andrahandsmarknaden köpt grekiska, irländska, portugisiska, italienska och spanska statspapper för cirka 220 miljarder euro i sitt så kallade Securities Markets Program (SMP). För att förhindra en bankkris ställer ECB dessutom praktiskt obegränsad likviditet till bankernas förfogande.

Nu växer pressen på ECB att ta en del av smällen när Grekland skriver ner sina skulder. Sammanlagt har ECB köpt grekiska statspapper för uppskattningsvis 34-40 miljarder euro. Tyskland är kategoriskt emot och beskriver kraven som en oanständig attack på vår gemensamma centralbank. Även ECB säger nej och får stöd av ekonomer som Erik Nielsen vid UniCredit: "I en nödsituation rycker brandkåren ut - men bara om den skyddas efteråt."

Europakten
Den i särklass viktigaste punkten på måndagens dagordning är europakten – alltså den finansuppgörelse som tyska förbundskanslern Angela Merkel och Frankrikes president Nicolas Sarkozy lanserade på toppmötet i december och som Storbritanniens David Cameron gjorde stor poäng av att ställa sig utanför. Sedan dess har det förhandlats, och eftersom länderna är långt ifrån överens, fortsätter förhandlingsspelet under själva mötet i Bryssel.

Pakten är ett försök att tvinga euroländerna att respektera det ekonomiska regelverk som redan finns (och i viss mån skärpa det ytterligare), bland annat genom att införa sanktioner, något som kommer att bli en av stötestenarna i Bryssel. Tyskland vill att länder som bryter mot pakten ska tvingas betala 0,1 procent av BNP till räddningsfonden ESM, vilket bland annat Danmark motsätter sig.

En annan regel är att det strukturellla budgetunderskottet, rensat för konjunktursvängningar, inte får vara större än 0,5 procent av BNP.

Sverige har krävt, och fått gehör för, att pakten inte ska vara ett första steg in i euron. Däremot är vi fortfarande oense med euroländerna om hur ofta vi ska få delta i paktens toppmöte. Just nu är förslaget ett möte per år, något icke-euroländerna tycker är för lite, och Frankrike för mycket.

Icke euro-länder omfattas inte av kraven på budgetdisciplin.

Räddningsfonderna
Inför toppmötet kräver allt fler att den tillfälliga stabiliseringsfonden EFSF och den kommande permanenta fonden ESM ska få mer eldkraft. Sist ute var IMF-chefen Christine Lagarde som krävde en högre "brandvägg" för att skydda Italien och Spanien. Hon nämnde inga siffror men uppges vilja ha en fördubbling, 500 miljarder euro till 1000 miljarder euro.

Tysklands Angela Merkel avvisar kraven och varnade i onsdags för att kräva mer än vad Tyskland kan leverera. Tyskland är den absolut största bidragsgivaren med 29 procent i EFSF och nästan lika mycket i ESM. Senast på nästa toppmöte 1-2 mars väntas hon få ge efter. Tänkbart är också att man redan nu på måndag enas om att samköra EFSF och ESM fram till mitten av nästa år och därmed förstärka det sammanlagda stödet. EFSF löper ut i juni 2013 och ESM startar 1 juli år.