Det är sällan tråkigt vid de här sammankomsterna. Slitningarna för ett par årtionden sedan ter sig som milda västanfläktar jämfört med Lehman-kollapsen hösten 2008, darrningarna i banksystemet, den djupa recessionen och den oerhört långsamma återhämtningen som hotas på nytt av eurokrisen.

Kvarteren som domineras av bankens och fondens respektive högkvarter i centrala Washington, där mötena pågår i dag– söndag, myllrar just nu av finansdepartements- och centralbanksfolk – för övrigt ett välkommet tillskott till den lokala ekonomin.

Blickarna riktas i första hand mot nya IMF-chefen Christine Lagarde och mot den amerikanske centralbankschefen Ben Bernanke som begärde förlängning av sammanträdet i egna Fed i veckan. Detta för att ta de första stegen i den ”twist” – omstuvningen av innehållet i ränteportföljen – som han genomdrev i ett nytt stimulansförsök.

På agendan står:

Grekland, Grekland, Grekland.

Oron är märkbar eftersom en bankkris med oanade följder kan utbryta när som helst, med lika oanade följder för åtskilliga länder och då inte minst i en grupp tillväxtländer som är mer sårbara för sådana chocker.

I den obligatoriska läsningen ingår färska rapporter, särskilt de mycket kärva slutsatserna i IMF:s stabiliseringsrapport:

• De europeiska bankernas extrema utsatthet, med kreditrisker som uppgår till hela 300 miljarder euro.

• Det sägs visserligen att beräkningarna av nämnda belopp möjligen är i överkant men att problemen inte kan överdrivas.

• Krafttag krävs från EU-ledarskapet för att hindra smittspridning och en åsikt internt i fonden och banken är att mer centralisering av besluten i eurozonen är önskvärt.

• Om USA konstateras att marknadernas gäspning efter sänkningen av kreditbetyget kan bidra till en falsk känsla av trygghet och att det nu är önskvärt att fastighetskrisen tacklas, med sådant som nedskrivningar av lån.

Några enkla lösningar finns knappt även om Kinas stora reserver hägrar – större än IMF:s som det sägs – i en del experters hjärnor. Premiärminister Wen Jiabaos antydan om handelslättnader ter sig rätt orealistisk med tanke på västvärldens maningar till det landet att öka den inhemska konsumtionen. Världsbankschefen Robert Zoellick fastslog för övrigt i en intervju med Wall Street Journal att ingen kommer att dyka upp med en stor påse pengar.

Förhoppningarna är ändå högt ställda om att möten inom Brics-gruppen (Brasilien, Ryssland, Indien, Kina och Sydafrika) kommer att leda fram till erbjudanden därifrån att fylla på kassan. Fast Zoellick tillät sig tvivla även på detta i fler beska kommentarer. ”…detta måste bli europeiska beslut”, som han i intervjun ovan och gissade att eventuella bidrag blir små.

En av de verkligt spännande frågorna blir hur hårt Lagarde kommer att hålla i rodret när det gäller eurokrisen i första hand och IMF:s allmänna policy i andra hand. Föregångaren Strauss-Kahn hade här gott rykte om sig, som både kreativ och dynamisk.

Lagarde uttalade sig nyligen om nödvändigheten av snabbare ekonomisk tillväxt, vilket skulle kunna tolkas som att fonden då måste göra avsteg från gamla strikta råd om budgetdisciplin. Eller något av en variant av den pågående ideologiska dragkampen i USA om stimulans å ena sidan, underskott å den andra.

Det återstår också att se hur stämningarna blir när den amerikanske finansministern Timothy Geithner träffar kolleger i G-20 i samband med fond- och bankmötena. Efter hans deltagande i ekofin-mötet i EU i förra veckan, med rådet om samlade insatser, dröp kommentarerna av sarkasmer från europeiska kolleger, exempelvis: ”…jag skulle gärna vilja höra hur USA tänker minska sina underskott och sina skulder”.

Slutligen – en hel del nyheter som duggar från de olika IMF- och bankenheterna begravs i det allmänna krisnyhetsflödet. Ett par exempel:

• Statistik om hur mycket satsningar på utbildning av flickor på sikt ger i ökad ekonomisk tillväxt.

• Konstateranden om att den relativt sett mycket goda tillväxten (plus 3,5 procent i år och 4,5 procent nästa år) i Latinamerika och Karibien, Lac på bankspråk, kan härröras till Kina. Det landet intar tätplatsen i handelsutbytet med flera latinamerikanska länder.

• IFC kommer att sälla sig till andra utvecklingsorgan i ansträngningarna bakom ett ramverk för bolagsstyrning i u-länder.

• Ett intensivt fokus på länderna i arabvärlden som genomgått så dramatiska förändringar och nu bör få fart på sina ekonomier också även om oljan i flera fall blir en buffert.