Euro-evangelistiska Dagens Industri passade inte så oväntat på att från predikstolan på sin ledarsida pressa ut några ”halleluja”. Den nya svenska EU-kommissionären Gullan Bornemark, förlåt Cecilia Malmström, har emellertid än så länge inte stämt upp i sitt paradnummer ”Min lilla euro”.

I övrigt har kommentarerna från euroanhängarna i de politiska och ekonomiska etablissemangen varit mer försiktiga.

En gissning är att det bland dessa finns en växande medvetenhet om att eurosystemet har mycket stora brister som det kommer att bli mycket kostsamt att fixa till – såväl ekonomiskt som politiskt – liksom även en insikt om att den flytande kronan faktiskt har tjänat landet väl i den rådande krisen.

Den har agerat som en högst funktionell krockkudde för landets mycket viktiga exportindustri.

Att kronan svajat mer än vad som varit motiverat kan tillskrivas den allmänna nervositeten i vintras samt inte minst det sviktande förtroendet för de svenska bankerna och deras problem att refinansiera sin högrisktryfferade euroutlåning i Baltikum.

Eurosystemet har visserligen uppvisat stabilitet så här långt under den pågående krisen, men som den numera allt mera upphöjde nationalekonomen Hyman Minsky påtalat så finns det inget mer destabiliserande än en allmän uppfattning om att något är stabilt.

Denna uppfattade stabilitet har gjort att omvärlden länge blundade för de växande obalanserna i många euroländer som Spanien, Irland, Portugal och Greklands och Italiens kroniska brott mot euroländernas ”Stabilitets- och tillväxtpakt” och dess tre-procents regel för hur stora de statsfinansiella underskotten får vara över en konjunkturcykel.

De låga räntorna inom eurozonen har möjliggjort dessa destabiliserande excesser, där hög lokal inflation har gett starka incitament (negativ realränta) för att låta skuldsättningen skena samtidigt som ländernas långsiktiga konkurrenskraft har urholkats allt mer.

En utveckling som har förstärkts påtagligt av det senaste årets förstärkta euro.

Och som den, tyvärr, i dagarna avlidne nationalekonomiske nestorn och nobelpristagaren Paul Samuelsson, vilken tog termodynamikens matematiska modeller till nationalekonomin, påvisat gör övervärderade valutor att de annars mycket stora fördelarna med fri handel eroderas.

”Växelkurser måste justeras för att säkerställa konkurrenskraft. Bara då kan marknadens förtjänster komma till sin rätt”, för att låna ett citat från nobelpristagarkollegan Paul Krugmans hyllning till Paul Sr.

Utan möjlighet att låta marknaden via valutan anpassa dessa länders konkurrenskraft så återstår bara den socialt och ekonomiskt mycket kostsamma vägen att ”deflatera” ekonomin, eller som i fallet Östra Tyskland genom massiva bidrag.

Med den nu allt mer akuta statsfinansiella krisen i Grekland har den första dominobrickan börjat svaja ordentligt. Den hotar att välta de andra uppställda och likaledes instabila eurobrickorna längs Medelhavet upp till Irländska sjön.

Skulle Grekland tvingas ställa in sina betalningar så finns en uppenbar risk att det snabbt sprider sig till de andra svajande länderna och därmed blir ett hot mot hela eurosystemet.

Kommentarerna från högt uppsatta EU- och ECB-företrädare på frågor om och hur den grekiska krisen ska lösas har varit politiska Goddag yxskaft-varianter som ”Vi är övertygade om att grekerna kommer att ta sitt ansvar” och att de ”utgår från att den grekiska regeringen vidtar de nödvändiga åtgärderna”, och så vidare.

Det är emellertid högst osannolikt att de övriga euro- och EU-länderna tror att Grekland kan klara detta på egen hand eller att de låter landet falla. Frågan är bara hur de ska undsätta Grekland och samtidigt komma åt det allt större problemet i systemet som fortsätter att korrumperas av länder som inte följer de uppsatta spelreglerna.

Samt inte minst: vem ska stå för notan?