Här finns inslag från klassisk sängkammarfars, där det slängs och springs i dörrar till höger och vänster utan att man kan skönja något annat mönster än att ingen vill stå för notan och heller inte låta någon få äran av att presentera en hållbar lösning, som ska betalas av någon annan.

Ytterligare spänning skapas av det faktum att det inte handlar en engångsföreställning utan att risken är överhängande att samma pjäs behöver sättas upp i såväl Lissabon, Dublin och kanske framför allt en stor gala i Madrid.

Ett gästspel i Rom och varför inte Bryssel, som ju också är hårt skuldsatta Belgiens huvudstad, för de som har glömt det, kan heller inte uteslutas, om eller när bollen sätts i rullning.

En tredje och minst lika viktig faktor som har spetsat till intrigen är att den underliggande grekiska tragedin också har blivit vitala delar i inrikespolitiska dramer för huvudrollsinnehavarna, Tysklands förbundskansler Angela Merkel och Frankrikes president Nicolas Sarkozy.

För den senare har den heta frågan om Internationella Valutafonden, IMF, är den institution som ska få äran/eller möjligen nesan att undsätta Grekland blivit en het inrikes potatis.

Det handlar om att den högste chefen för IMF, fransmannen och socialisten Dominique Strauss-Kahn utpekas som utmanare till den alltmer impopuläre sittande presidenten Sarkozy i det kommande presidentvalet. Sarkozy har därför personliga skäl att hålla IMF borta från Grekland.

I Tyskland är opinionen för att landet, ”än en gång”, ska undsätta länder som har hamnat i en, som tyskarna anser, självförvållad kris mycket liten.

Enligt en opinionsundersökning som presenterades i Financial Times är det nu fler tyskar som för en återgång till D-marken än som vill behålla euron.

Inför de kommande delstatsvalen har Angela Merkel iklätt sig rollen som järnkansler som hårt driver linjen att enskilda länder måste klara ut sina egna problem och att Tyskland inte har något ansvar för dessa.

I denna tragikomiska europeiska ledarskapsperformance har Eu-kommissionens ordförande José Manuel Barroso, eurogruppens ordförande Jean-Claude Junker och premiärministern för EUs orförandeland Spanien, José Luis Rodríguez Zapatero, förvandlats till figuranter, vilket för de som är mera bekanta med älgjaktstermer motsvaras av hållkarlar.

Till och med ECB, som så här långt är den institution som de facto har hållit Grekland och de andra nödställda så kallade PIIGS-länderna flytande, och dess chef Jean Claude Trichet har flyttas tillbaka till raden för andra violinister inför uppförandet av det nyskrivna requiem över en valuta i purgatorium, euron.

Sverige med vår krona har haft svårt att hitta en roll och en röst i detta drama. Kanske kan de eurokramande folkpartisterna med vår kommissionär Cecilia Malmström i spetsen istället satsa på att få in en fot genom att satsa på några lämpliga dansnummer.

Får man föreslå följande turnérepertoar. Den klassiska grekiska bröllopsdansen money dance, irländsk riverdance, spansk paso doble, italiensk tarantella, portugisisk folia för att avsluta med en folklig svensk snoa.