Hyperinflationen sprider sig som en pestsmitta från land till land och håller Europa i ett förlamande grepp.

Panikslagna politiker pressade av skenande räntor och hotande statskonkurs stänger skolor, tömmer sjukhus och låter arméns pansarvagnar rosta till skrot i regnet. Pensionärerna har sedan länge berövats sina utlovade pengar och huttrar övergivna i förfallna hus.

Regeringar faller lika tätt och tungt som äpplen i en oktoberträdgård och gatorna fylls av miljontals demonstranter.

Året är 2021 och brandröken hänger tung över Europas huvud­städer. Överdriven dystopi? Visst. Men inte bara domedagsprofeter utan även högst sansade ekonomer börjar nu varna för en mörk framtid om inget görs.

För den som är lagd åt den svarta humorns håll har de senaste veckornas uppståndelse kring Greklands ekonomi inte saknat komiska poänger.

När Europas magistrar bannat den olydiga eleven för budgetslarv och fusk med bokföringen gör de det med den fulla vetskapen om att de på hemmaplan har en hel trädgård full med nedgrävda finanspolitiska lik.

Det handlar om västvärldens skuldproblem, och då menar jag inte de akuta som uppstått efter finanskrisen. De är illa nog, med flera länder i Europa och USA som dragit över sin budgetar med över 10 procent av BNP.

USA beräknas bara i år gå back 11 300 miljarder kronor och räknar med ett minus på ytterligare över 60 000 miljarder de kommande tio åren. Ändå är det bara de underskott som syns på ytan.

Utanför räkenskaperna ligger de framtida kostnaderna för sjukvård och pensioner som alla länder i västvärlden lovat sina medborgare.

De utgifterna skenar när efterkrigstidens stora barnkullar når pensionsmogen ålder och ska börja nalla av kapitalet. Vilket de gör nu. Problemet är att pengarna inte finns.

I alla EU-länder och i USA har det uppstått gigantiska strukturella underskott. Det är skillnaden mellan de beräknade kostnaderna för de olika förmånerna och de beräknade framtida intäkterna för staten.

I en rapport i fjol visade den ansedde ekonomen Jagadeesh Gokhale att för att matematiken ska gå ihop borde det genomsnittliga EU-landet vid det här ­laget ha sparat ihop en summa pengar motsvarande mer än fyra gånger dagens BNP som placerats till ränta. Detta för att räcka till utbetalningarna de närmaste 40 åren.

Flera länder ligger ännu sämre till (se tabellerna). Alternativt skulle EU-länderna i snitt behöva sätta av motsvarande över 8 procent av BNP varje år i besparingar nu och för all framtid.

För USA är siffrorna lika alarmerande. Det behöver knappast påpekas att detta inte har gjorts. Och för varje år som går utan åtgärder förvärras problemet eftersom åtaganden växer med ränta precis som vilken skuld som helst.

Det här är långtifrån några nya varningsrop. Ekonomer har i årtionden påpekat att västvärldens länder kör mot ett stup. Men det har legat så långt bort i tiden att ingen velat låtsas om problemet, än mindre ta tag i det.

Men finanskrisen har gjort att avståndet krympt. Framtiden är snart här. Och det har finansmarknaderna fattat. Så vad kan politikerna göra?

Det enklaste utvägen är att be sitt lands centralbank att trycka pengar. Det har delvis redan skett i USA. Men i förlängningen kan det leda till hyperinflation, ett mörkerscenario som till och med en höjdare i den amerikanska centralbanken Federal Reserve varnade för nyligen.

Inflation minskar visserligen värdet på skulden men löser inte problemen och utarmar folkets köpkraft. Alternativ två är att inte göra något alls och fortsätta låna till allt högre räntor. Ingen höjdare.

Den tredje och enligt de flesta ekonomer bästa utvägen är rejäla skattehöjningar kombinerat med kraftigt minskade utgifter och bantade förmåner.

Men det handlar om en sanering så tuff att Göran Perssons hårda 90-talsbudgetar framstår som sockervadd. Frågan är vilken EU-politiker som harklar sig och slänger upp den lilla handgranaten på bordet vid nästa toppmöte?

Politiskt självmord, anyone?