Den europeiska skuldkrisen, den hackande amerikanska ekonomin samt inflations- och ränteutvecklingen är de stora uppmärksammade frågorna på den finansiella orosradarn. Därutöver finns det en statistisk ”uteliggare” som kan ge en ordentlig dalbanefärd och det är risken för att den överhettade tillväxtmotorn Kina får påtagliga problem.

Även om riskaptiten för närvarande är hyfsat god på finansmarknaden så finns det alltid anledning till oro över hur man ska komponera sin finansiella diet. Intels legendariska VD ”Andy” Grove och hans credo ”only the paranoid survive”, finns inprogrammerat i många investerarhjärnor.

En av dessa stora oroshärdar är skuldproblematiken inom euroområdet, där den europeiska centralbankens beslut att börja strama åt sin räntepolitik kan vara det som tippar de skuldtyngda länderna som Grekland, Irland, Portugal och inte minst Spanien över ända.

Ett annat stort orosobjekt på investerarkollektivets radar är USA:s ekonomi, som inte vill få någon styrfart, trots stora fiskala och penningpolitiska stimulanser. Ratinginstitutet S&P:s meddelande att de överväger att sänka USA:s kreditbetyg från högsta nivån AAA speglar denna oro, men är i sak ännu ett skott i foten på institutets egen trovärdighet.

USA har visserligen uppenbara problem, men möjligheten att USA inte kommer att honorera sina skulder i sin egen valuta är inte ett av dem. Däremot finns det andra mer relevanta problem och det är exempelvis tillväxtutsikterna som har skruvats ner ordentligt.

Investmentbanken Goldman Sachs har på kort tid har halverat sin tillväxtprognos för USA det innevarande kvartalet från 3,5 procent till 1,75 procent. Det är en tillväxtnivå som inte kan ge någon lindring åt landets största bekymmer, den mycket höga arbetslösheten, samtidigt som det inte heller ger någon kraft att ”växa” sig ur de problem som den stora amerikanska skuldsättningen skapat.

En viktig följdfråga är om den amerikanska centralbanken Federal Reserve, (Fed), kommer att tvingas sjösätta ett tredje kvantitativt lättnadsprogram, QE3, när det andra programmet, QE2, löper ut i juni.

Effekterna av det pågående programmet, QE2, där Fed har köpt mycket stora volymer av amerikanska statsobligationer för att pressa ner de långa räntorna, är allt mer kontroversiella. Många menar att de inte har givit något större bidrag till att stimulera de inhemska investeringarna och stabilisera den krisande bostadsmarknaden. Istället har programmet bara gött den spekulativa delen av finansmarknaden, där de stora investmentbankerna har haft tillgång till mycket billig finansiering, vilket har pressat upp priserna på allt ifrån aktier till råvaror.

Särskilt effekterna på råvarupriserna och därmed inflationseffekterna är kontroversiella. Exakt hur den snabbt växande ”finansialiseringen”, (det faktum att finansiella investerare numera volymmässigt dominerar över de industriella aktörerna), av allt fler råvarumarknader har bidragit till den uppåtgående prisspiralen, (mer än den fysiska efterfrågan och utbudet), är inte helt tydligt.

Det finns dock allt fler och allt högljuddare bedömare som menar att USA med sina extremt låga räntor har kraftfullt förstärkt den uppåtgående pristrenden genom att det underlättar finansieringen av hamstring och lagring i råvarumarknadens alla förädlingsled. Priser på allt från bomull, lök och silver har ju skjutit i höjden. (Ett tips till SHB, som är störst i Sverige på råvarukopplade ”strukturerad produkter”, är att gå in tungt på marknaden för silverlök. Och kan något hortikulturellt inriktat bioalkemiföretag ta fram en guldlök så är lyckan gjord. )

Med prisexplosionen på råvaror är vi inne på det tredje stora problemet, inflationen. Det slår hårdast mot tillväxtländer, där mat och energi tar en väsentligt större del av disponibelinkomsten. Allra hårdast slår det mot de fattigaste länderna med stora importbehov och de fattigaste hushållen. Detta har redan skapat stor social oro, vilket utvecklingen i Nordafrika och på den arabiska halvön är exempel på. Dessa spänningar har knappast mattats utan har istället snarare gått in en än mer destruktiv fas.

Inflationsoron har även fått fotfäste i de utvecklade länder, där allt fler bekymrar sig för att prisuppgången på mat- och råvaror även ska leta sig in till prismässigt trögrörliga delar, framför allt lönerna. Detta har fått hökarna i ECB att både höja tonläget och agera genom att den första höjningen sedan finanskrisen nu har genomförts. Det är som nämnts inte vad skuldkrisländerna behöver, utan de skulle tvärtom vara betjänta av både inflation, inte minst i Tyskland, och ett ränteläge som är någorlunda anpassat till de egna deflationistiska ekonomierna.

Japan och effekterna av tsunamin, inte minst kärnkraftshaveriet i Fukushima, är också av en dignitet att det kan ge stora spridningseffekter i den globala ekonomin.

Risken för att reaktorhärdarna i Fukushima smälter ner genom jorden och kommer ut på klotets andra sida, den ursprungliga, vetenskapligt svagt underbyggda tesen bakom ”Kinasyndromet”, är kanske inte så stor, men att åtminstone ta in Kina på radarn över potentiella problem kan vara värt besväret.

För det finns ett mycket stort potentiellt problem som inte riktigt verkar tas på allvar, men som förr eller senare kommer att blomma ut och det är en kraftfull korrigering av den kinesiska ekonomin. Den extremt höga och långvariga tillväxttrenden till trots, eller egentligen just därför, så har de kinesiska strukturella bekymren också vuxit och med den kinesiska ekonomins allt större betydelse för världsekonomin även konsekvenserna av en kinesisk tvärbromsning.

Det finns en del som talar för att dessa bekymmer kan blomma ut förr snarare än senare. För det första är inflationen ett mycket allvarligare problem i Kina än det är i den övermogna västvärlden. Det sätter ett skarpt sken på de mycket stora ekonomiska skillnaderna i det kinesiska samhället och skapar förutsättningar för stora och allvarliga sociala spänningar.

Den höga kinesiska inflationen är också kopplad till landets heliga fasta växelkurs gentemot den amerikanska dollarn. För om Kina skulle låta sin valuta yuan flyta så skulle den med all säkerhet stärkas rejält, vilket skulle dämpa den inhemska inflationen och vara till fromma för de kinesiska konsumenterna. Men en apprecierad valuta skulle sätta press på landets omhuldade exportindustri och blottlägga en av överinvesteringar och överkapacitet präglad sektor.

Kinas ekonomi gick visserligen i stort sett skadelös genom finanskrisen. Den kinesiska exportkollapsen fick inget större genomslag på tillväxtsiffrorna genom regeringens storsatsningar på investeringar, i infrastruktur, byggnader och fortsatt utbyggnad av sin produktionskapacitet.

Men det är just Kinas allt större beroende av investeringar som gör att läget framstår som allt mer ohållbart. Investeringarnas andel av kinesisk BNP är nu uppe på 50-procents nivån, vilket är historiskt exempellöst. Den ekonomiska erfarenheten säger att Kina liksom andra investeringsdrivna ekonomier förr eller senare når en punkt när lönsamheten i dessa investeringar blir mycket låg och leder till en storskalig kapitalförstöring.

Det faktum att dessa investeringar har finansierats med mycket låga kapitalkostnader, negativ realränta på de lån som de kinsesiska bankerna tillhandhållit, är också något som talar för att investeringarna inte är långsiktigt optimala utan snarare ökat risken för överinvesteringar. Det är bara att lyfta fram den spanska och irländska fastighetsmarknaderna för att visa på vad som kan hända när realräntehaspen inte är på.

En signal om den potentiella kinesiska finansiella ohälsan kom i förra veckan då marssiffrorna för bostadsprisutvecklingen i landet presenterades. I genomsnitt föll priserna med 7 procent och i heta Beijing och Hangzhou föll de med hela 34 respektive 26 procent. Många vill säkert skaka av sig dessa signaler, men med en bostadsstock vars värde motsvarar 3,5 gånger BNP, samma nivå som Japan nådde i slutet på 80-talet, (men inte nu längre), så blir det allt svårare.

Den kinesiska regeringen har visserligen i sin nya femårsplan uttalat målet är att öka privatkonsumtionens andel av ekonomin. Hur de ska nå dit är mera oklart, för följer landet den nuvarande vägen så går det inte. Erfarna blodhundar som vet hur kriser luktar börjar få upp spåret. Nouriel Roubini, ”Dr Doom” var ute och varnade i förra veckan.