Afrikas ekonomiska tillväxt väntas stanna vid 1 enda procent i år. Det är ett brant fall jämfört med Afrikas BNP-tillväxt på 4,8 procent 2008 och 6,4 procent 2007.

Och med hänsyn till folkökningen betyder det att medelinkomsten per invånare sjunker med 1 procent, framhåller Shanta Deravajan, Världsbankens chefsekonom för Afrika söder om Sahara.

– Det kan få förödande effekter. I västvärlden kan en recession leda till att du förlorar ditt jobb eller ditt hus, men sedan kan du få tillbaka jobb och bostad. I Afrika tas barn ur skolan, och barn kan dö av undernäring eller brist på vatten och hygien. Det blir bestående effekter, säger Shanta Derajavan som besökte Stockholm förra veckan.

Krisen väntas leda till att 7–8 miljoner afrikaner i år faller under fattigdomsstrecket och att ytterligare omkring 30 – 50 000 barn dör innan de fyllt ett år, uppger han.

– Det är mycket allvarligt. I många avseenden är Afrika värst drabbat av krisen.

När den globala krisen bröt ut var effekterna i Afrika till en början rätt milda eftersom kontinenten inte är så integrerad i den globala finansiella ekonomin. Men den följande ekonomiska krisen fick mycket stora verkningar i Afrika söder om Sahara genom flera kanaler, fortsätter han.

• De privata kapitalinflödena har sjunkit från en topp på 53 miljarder dollar 2007 till 30 miljarder dollar i år. Även turistintäkterna har sjunkit.

• Priserna på olja, mineraler och andra råvaror har fallit tillbaka jämfört med rekordhöjderna häromåret, och det slår mot flera länder, exempelvis det starkt oljeberoende Angola.

• Inflödena av hemsända pengar från emigranter har vänt ned för första gången i mannaminne. Det flödet har minskat med 8 procent efter att de senaste tio åren ökat med i genomsnitt 13 procent om året.

• Sedan kommer ”den stora okända faktorn” om biståndet kommer att minska när de rika ländernas BNP krymper.

Dessutom har Afrika omkring 20 ”bräckliga stater”, och de flesta av dem var i samma skick redan för 15 år sedan.

Men detta är inte hela bilden, betonar Shanta Deravajan. Stora delar av Afrika har på senare år haft en stark tillväxt, som inte bara berodde på världsekonomins gyllene tider eller de höga råvarupriserna.

En viktig orsak är också att den makroekonomiska politiken ”förbättrats väsentligt” de senaste tio åren, enligt Världsbankens syn på saken.

– Det gav resultat, och det gav politiskt stöd för reformerna. När krisen kom var vi därför många som var oroliga över att stödet för reformerna skulle minska.

– Men anmärkningsvärt nog har de flesta afrikanska länder fortsatt med reformerna och hållit fast vid avregleringar och privatiseringar. Det är mycket intressant, säger Shanta Deravajan.

Som ett exempel nämner han Zambia som byggt upp ett överskott i sin statsbudget som gjorde det möjligt att driva ”ett måttligt budgetunderskott” för att stimulera ekonomin när krisen kom. Den sortens erfarenheter ger stöd för den makroekonomiska politiken, menar han.

Shanta Deravajan nämner med gillande flera exempel: Tanzania har ett krisprogram som sätter en striktare tidsgräns för bankstödet än vad USA och Storbritannien gör. Nigeria driver mitt i krisen igenom en avreglering av sin bränslesektor, med minskade subventioner. Och Zambia lät sin valuta flyta så fort kopparpriset dök.

– Så den politiska miljön har förbättrats så mycket i Afrika att biståndet kan användas mer produktivt än någonsin. Därför är det här rätta tiden att investera i Afrika och inte svika biståndslöftena, säger han.