G-20:s toppmöte | Del 2

När Rumänien igår säkrade ett internationellt räddningslån på 20 miljarder euro (närmare 220 miljarder kronor) var det sjätte gången ett östeuropeiskt land tvingats söka kreditstöd från omvärlden sedan den globala finanskrisen bröt ut.

För Rumänien betyder lånet en välbehövlig förstärkning i ett läge där statsbudgeten är på väg mot ett djupt underskott och landets ekonomi vänt från snabb tillväxt ifjol till recession i år. Arbetslösheten stiger redan, och dessutom väntas många av de två miljoner rumäner som arbetat i Italien och Spanien återvända hem när de förlorar sina jobb.

Som alltid är det IMF-dominerade lånet också förknippat med krav – bland annat att Rumäniens regering ska vidta åtgärder som på sikt minskar budgetunderskottet.

Beskeden om nya utryckningar från IMF kommer nu tätt. Land efter land vänder sig till Valutafonden, vars resurser blir allt mer ansträngda. För att klara anhopningen arbetar IMF nu längs två vägar.

Den ena är att öka IMF:s låneresurser från 250 miljarder dollar till minst 500 miljarder dollar. Japan bidrog redan i februari med 100 miljarder dollar, och EU utlovade lika mycket vid sitt toppmöte förra veckan.

Ytterligare ökningar diskuteras nu intensivt inför G20-ländernas toppmöte i London den 2 april, och USA:s finansdepartement har satt som mål att öka IMF:s resurser till 750 miljarder dollar.

Den andra vägen är att IMF gör om sina egna lånesystem och kreditvillkor. I tisdags presenterades flera nya grepp, bland annat en ”ny flexibel kreditlinje” som är ett slags försäkring för ”starka och välskötta” tillväxtländer som drabbats av minskad export och förlorade kreditmöjligheter.

Sådana stater ska kunna få tillgång till stora summor som de kan utnyttja om de behöver det, utan att vara bundna till detaljerade IMF-mål för sin ekonomiska politik. Bland länder som förmodligen klassas i denna kategori nämns exempelvis Brasilien, Mexiko, Chile och Peru.

IMF ökar också möjligheterna att snabbt och mer flexibelt förmedla lån till länder som inte klassas som lika välskötta men ändå behöver ett liknande ”försäkringsskydd”. Och ramarna för lån till enskilda länder fördubblas.

Samtidigt lägger IMF ned en kortfristig lånemöjlighet som infördes i oktober men inte utnyttjats av något land eftersom villkoren ansågs för strama.

IMF står också i fokus för den globala krisdebatten på flera sätt. IMF:s vd, den franske socialdemokraten Dominique Strauss-Kahn, har gång på gång manat världen och inte minst G20-länderna att samla sig kring en global stimulanspolitik.

IMF:s framtida roll i reformerna och övervakningen av det globala finanssystemet blir en annan av huvudfrågorna för G20-mötet i London.

En annan institution med en central roll i krisdiskussionen är Världsbanken, som likt IMF kommer att ha sin chef med vid G20-mötet. Trycket från många utvecklingsländer har blivit så starkt att Världsbanken räknar med att behöva trefaldiga sin utlåning åt medelinkomstländer till ungefär 35 miljarder dollar i år.

Det räknar banken med att klara genom vanlig upplåning på kreditmarknaderna då Världsbanken betraktas som en av klotets säkraste låntagare.

Tuffare är det för IDA, den gren av Världsbanken som ger gåvobistånd och mjuka lån till låginkomstländer. Många av dessa länder pressas nu av krympta kapitalinflöden, minskade investeringar, stagnerande bistånd och risken för ökad barnadödlighet – och en del drabbas också av råvaruprisernas fall.

För att klara de ökade behoven kan IDA tidigarelägga stöd från sina fonder, men då blir det mindre pengar kvar till följande år. Mot den bakgrunden kräver Världsbanken att de rika länderna lever upp till löftena från G8-mötet i Gleneagles 2005 att fördubbla sitt bistånd.

Beskeden om nya utryckningar från IMF kommer nu tätt. Land efter land vänder sig till Valutafonden, vars resurser blir allt mer ansträngda.

Igår var det Rumäniens tur att få ett stort nödlån på 20 miljarder euro.