Antalet hungrande i världen kommer i år att sätta nytt rekord genom att för första gången stiga till mer än en miljard, förutspådde FN:s livsmedels- och jordbruksorganisation FAO i juni. FAO:s bedömning är att antalet undernärda människor i ett dystert språng ökar från 915 miljoner ifjol till uppskattningsvis 1020 miljoner i år.

Hungerproblemet ökar alltså hastigt, efter några år då fattigdomen minskat påtagligt i de flesta låginkomstländer.

Antalet hungriga började stiga mer påtagligt redan 2007, vilket då mest berodde på att matpriserna stack upp så kraftigt i de flesta länder. Sedan dess har matpriserna sjunkit tillbaka betydligt, men de är fortfarande högre än för några år sedan.

Det senaste årets snabba ökning av antalet hungriga beror dock inte i första hand på själva matprisnivån, och de globala skördarna är nu sällsynt stora. Huvudproblemet är att den globala ekonomiska krisen sänkt inkomsterna och ökat arbetslösheten i fattigare länder, understryker FAO. Allt fler har helt enkelt inte råd att köpa tillräckligt med mat.

–Den globala ekonomiska nedgången och envist höga matpriser i många länder är en farlig kombination som har drivit ungefär 100 miljoner fler människor i kronisk hunger och fattigdom, kommenterade FAO-chefen Jacques Diouf i juni.

–Den tysta hungerkrisen – som omfattar en sjättedel av hela mänskligheten – utgör en allvarlig risk för fred och säkerhet i världen. Vi måste snarast skapa en bred enighet om att vidta de nödvändiga åtgärderna för att totalt och snabbt utplåna hungern i världen.

Enligt FAO-chefen behöver de fattiga länderna ges ekonomiska och politiska ”redskap” för att öka produktionen och produktiviteten i sitt jordbruk för att få en bättre ”livsmedelssäkerhet” – en investeringssatsning som även Världsbanken och FN:s fond för jordbruksutveckling (IFAD) efterlyst allt starkare de senaste åren.

Vid toppmötet för G8 i Italien i juli lovade också de församlade länderna att öka stödet till jordbruksutveckling i fattigare länder med 20 miljarder dollar de närmaste tre åren, som ett sätt att visa att man vill satsa mer på investeringar och mindre på akut livsmedelshjälp i framtiden.

Den växande hungern drabbar de mest utsatta och sårbara, men det är bara en av finanskrisens följder i fattigare länder. Det belyses bland annat i Världsbankens senaste stora analys av utvecklingen i låg- och medelinkomstländerna. I den rapporten konstaterar bankens chefsekonom Justin Yifu Lin att de allra flesta utvecklingsländer denna gång drabbats extra hårt av den oro som ”började i ett relativt litet segment av USA:s kreditmarknader och sedan muterade till en stor världsomfattande finansiell och ekonomisk kris”.

Världsbanken spår nu att utvecklingsländernas BNP kommer att sjunka med 1,6 procent i år, om man räknar bort Kina och Indien. Tar man med dessa två växtkraftiga jättenationer i beräkningen väntas utvecklingsländernas sammanlagda BNP stiga med 1,2 procent i år, vilket är extremt svagt.

Bakom detta ligger globaliseringen som gjort utvecklingsländerna betydligt mer invävda i skeendet i de avancerade ekonomierna än förr, framhåller Justin Yifu Lin som själv har en bakgrund som inflytelserik kinesisk ekonomiprofessor i Peking.

–De tre senaste årtiondena har den växande integrationen i den globala ekonomin och privata aktörers ökade betydelse i den internationella finansvärlden fört med sig enorma fördelar för utvecklingsländerna. Men det har också vidgat spelrummet för ekonomisk oro, skriver Justin Yifu Lin som påpekar att utrikeshandelns andel av utvecklingsländernas totala produktion vuxit från 35 procent av BNP 1980 till 57 procent 2007.

När världshandeln i år ser ut att minska med 10 procent – handelsutbytets värsta ras på den här sidan andra världskriget – blir effekterna alltså mycket större än förr. Dessutom har många fattiga länder under den värsta finanskrisen haft mycket svårt att få tag i reguljära handelskrediter; men det problemet tycks ha börjat lindras något efter att G20-toppmötet i London gett sitt stöd för en massiv ökning av både krediter och lånegarantier till vanliga exportaffärer.

Men handelskrediterna är bara en del av ett större problem.

–Kapitalflödena har växt med handeln, och i dag är utvecklingsländerna mycket mer beroende av inflöden av privat kapital än de var vid toppen för 1970-talets ekonomiska boom, fortsätter Justin Yifu Lin.

Dessa inflöden har vänt ned dramatiskt, efter några års hisnande snabb ökning. Rekordåret 2007 fick utvecklingsländerna tillgång till ett rekordstort nettoinflöde av olika former av privat kapital på totalt närmare 1160 miljarder dollar.

År 2008 sjönk motsvarande inflöde till strax över 700 miljarder och i år kan det krympa till omkring 360 miljarder dollar, enligt Världsbankens prognos.

De inflöden som säckade ihop mest förra året var portföljinvesteringar, banklån och andra privata krediter. Samtidigt ökade de utländska direktinvesteringarna i utvecklingsländer inte lika starkt som tidigare under 2000-talet och i år väntas de minska för första gången på ett årtionde.

Mer än vart tredje utvecklingsland fick de senaste tre åren in privat kapital motsvarande mer än 6 procent av deras årliga BNP, och i flera östeuropeiska länder (exempelvis Lettland, Ukraina, Bulgarien och Rumänien) var den andelen minst 20 procent, enligt Världsbanken.

Läget försvåras också av att de viktiga flödena av betalningar från gästarbetare till familjerna i hemlandet att stagnera när arbetslösheten växer i de länder dit de sökt sig för att få försörjning.

Dessa överföringar brukar vara ett rätt stabilt flöde som beräknas ha uppgått till drygt 300 miljarder dollar 2008, efter en svag ökning. I år väntas denna betalningsström minska något, och det får ett direkt genomslag i många hushåll med magra inkomster. I några utgör migranternas pengar så mycket som 25–40 procent av BNP, medan andra utvecklingsländer inte alls är lika berörda av de inkomsterna.

Följden av alla minskade kapitalinflöden är att många utvecklingsländer står inför växande finansieringsproblem när banker och investerare sviker. Det kan öka risken för betalningsbalanskriser i nationer med stora underskott i utrikesaffärerna, och det kommer att pressa många av de företag som lånat stort i utländska valutor de senaste åren för att satsa och expandera på marknaderna i mer utvecklade länder, varnar Världsbanken.

Allt som allt har läget försämrats så mycket att flera av FN:s millenniemål nu verkar svåra att klara, efter några år då fattigdomen verkligen pressades ned, framför allt i Asien. ”De stora framstegen i kampen mot hunger och fattigdom har börjat bromsas upp” och även vänts i motsatt riktning, konstaterade FN i en avstämning i början av juli.

Den globala bilden beskrivs där som blandad. Det är långt kvar för att nå grundmålet att halvera antalet hungriga och extremt fattiga från 1990 till 2015, den globala arbetslösheten stiger, ”över en fjärdedel av barnen i utvecklingsregioner är underviktiga för sin ålder”, och ”de magra framstegen” från 1990 till 2007 när det gäller att ge barn bättre näring ”är otillräckliga för att nå målet 2015”, konstaterar FN. Men om världssamfundet ökar sina ansträngningar är ändå millenniemålen fortfarande inom räckhåll, manar FN-chefen Ban Ki-moon.