En färsk undersökning gjord av Svenskt Näringsliv visar att två av tre svenskar vill ha kvar skatteavdraget för hushållsnära tjänster. Det är bakvänt och beklämmande. Vad två av tre svenskar egentligen säger är att de vill skicka in blanketter, skrapa med foten, och nådigt be farbror staten om hjälp att klara av att betala för städtjänster.

Varför säger de inte att någonting måste vara snett när som i typexemplet två stressande och förvärvsarbetande föräldrar jobbar så mycket och ändå inte har råd att betala för lite städhjälp.

Det är vad debatten egentligen borde handla om, hur det kommer sig att svenska hushåll ändå inte har råd att köpa en så enkel och tämligen okvalificerad tjänst som städning. För samma pengar som en städning på tre-fyra timmar kan man med lite tur hitta en flygresa tur retur till andra sidan jorden.

För att inte tala om de bygg- eller måleritjänster som ställer marginellt högre krav på utövaren men väsentligt högre pekuniära krav på beställaren.

Hushållen köpte såväl rut- som rot-jobb innan de blev subventionerade och det kommer alltid att finnas en efterfrågan på sådana tjänster. Vad politikerna har att besluta är om de ska vara innan- eller utanför skattelagstiftningens råmärken.

Medan Fredrik Reinfeldt vill subventionera dem istället för att förändra spelreglerna (skatterna) så att sektorn överlever av egen kraft, vill Mona Sahlin förpassa den (oftast kvinnliga) arbetskraften in i den svarta sektorn.