KRÖNIKA | Cecilia Axelsson, reporter och krönikör på SvD Näringsliv.

Dystra rapporter om hög arbetslöshet får bytas mot en ny debatt om problemet med arbetsbrist. Men verkligheten är som bekant inte alltid svartvit och tillgången på jobb är inte bara en fråga om enkel matematik.

Luckorna efter 40-talisterna betyder inte automatiskt att den unga generationen har en gyllene biljett in på arbetsmarknaden. Även om det verkar paradoxalt kan brist på arbetskraft tyvärr mycket väl förenas med långvarig arbetslöshet.

Nyckeln till jobb är utbildning och det räcker inte med nioårig grundskola. Varje lågkonjunktur, med nya krav på rationaliseringar, sopar bort en radda okvalificerade jobb.

Den här gången är det som alla vet industrin som fått ta rena stjärnsmällen med merparten av varslen. Arbetslösheten har ökat kraftigt, mest för montörer och maskin- och processoperatörer. Ofta enklare jobb, som nu är borta för gott. Industrijobben kommer tillbaka ”i ny skepnad”, som Arbetsförmedlingen smått poetiskt uttrycker det.

Risken är stor att många som blir av med jobbet också hamnar utanför arbetsmarknaden för gott, varnar Arbetsförmedlingen. Erfarenheten efter 1990-talskrisen var att män med kort utbildning hade låg benägenhet att byta yrke eller vidareutbilda sig. Men strukturrationaliseringarna drabbar inte bara män. I vården pågår samma process. Undersköterskor och vårdbiträden får slåss om allt färre jobb.

Samtidigt som kraven hela tiden höjs är det ett faktum att en fjärdedel av varje årskull inte kan visa upp fullständiga betyg från gymnasiet. De löper också mycket stor risk att hamna i långvarig arbetslöshet.

Så visst betyder generationsväxlingen en chans för den unga generationen. Men inte för alla.