Tisdag eftermiddag. De sexton brevbärarna på posten Grantorp i Huddinge utanför Stockholm har delat ut sina brev och ätit lunch. Nu pysslar de flesta med eftersändningar och underhåll.

Det är en lugn dag, utan tung reklam, och Sandra Eriksson, Analyn Patino och Jaleh Khodamoradi har gott om tid att berätta om hur de hamnade här.

–Vi hade bara varit i Sverige ett par månader och studerade på SFI som låg här bredvid. En dag kom en lärare och sa att vi var erbjudna jobb på posten om vi ville. Och det var klart att vi ville! säger Analyn Patino.

Kontorets utdelningschef, Örjan Elneus, hade nämligen fått en idé.

–Vi behövde personal och jag pratade med en lärare på SFI om någon var intresserad av att jobba. En timme senare var folk här. Det blev jättebra, de var verkligen motiverade. Tidigare har vi mest haft studenter som har velat jobba hos oss, men de är lite kinkiga, konstaterar han.

Varken Sandra, Analyn eller Jaleh pratade svenska när de började. Men de lärde sig snabbt.

–Brevbärarna var väldigt hjälpsamma, de försökte förklara på engelska. Då känner man sig välkommen, säger Sandra Eriksson.

–Dessutom kunde vi ju ändå läsa namnen på breven, påpekar Jaleh Khodamoradi.

Örjan Elneus tycker att de nya medarbetarna förändrade den grabbiga stämningen som fanns tidigare. Men viktigast av allt är kanske det faktum att posten Grantorp nu kan erbjuda sina kunder en bättre service. Med inblick i flera olika språk blir det färre felsorterade brev till mottagare med osvenska namn. Fler kunder kan också få hjälp på sitt modersmål.

–Här ute bor många som är nyinflyttade till Sverige och de behöver få hjälp på sitt språk för att förstå hur det funkar, säger Örjan Elneus.

Liknande slutsatser har McDonalds dragit. I deras organisation är 30 procent av personalen född utomlands, eller har föräldrar som är det.

–Det innebär att vi kan bemöta våra kunder på olika språk. Våra gäster representerar en mångfald, och vår ambition är att spegla dem som kommer hit, säger kommunikationsdirektör Raymond Mankowitz.

Han pekar på vikten av att ha personal som är representativ för samhället, när det gäller produktutvecklingen.

–Vi hade en chef på en restaurang i Rosengård i Malmö som ringde och tipsade om att vi skulle sälja många fler fiskburgare under ramadan om vi hade en speciell fiskmeny. Vi provade och jag tror aldrig att vi har sålt så många fiskburgare, säger Raymond Mankowitz.

Att personalen dessutom firar lite olika högtider gynnar verksamheten.

–McDonalds har alltid öppet. Kommer man in på julafton är restaurangen bemannad av personal som inte firar jul. Mångfalden blir en bra lösning, säger Raymond Mankowitz.

Många företag har vaknat till de senaste åren. Numera syns ofta platsannonser som understryker att man gärna ser sökande med annan bakgrund än typiskt svensk. Raymond Mankowitz menar att mångfald är service.

–De företag som inte fattar det kommer att få problem i framtiden, säger han.

Han är inte ensam om den uppfattningen. Nystartade Blatteförmedlingen är ett rekryteringsföretag som har specialiserat sig på att erbjuda personal med utländsk bakgrund. Vd:n Ivan Dazas bästa argument handlar, precis som för Raymond Mankowitz, om vikten av att spegla det samhälle som företaget verkar i.

–När du är utomlands på resa, ­vilka försäljare går det bäst för? Jo, de som behärskar flest språk och kulturer. Ju fler du kan möta på deras vis, desto större framgång får du, säger Ivan Daza.

Men det ser ­naturligtvis väldigt olika ut. Helena Benaouda är ordförande i Sveriges muslimska råd, som är en paraplyorganisation för nio muslimska ­organisationer.

Hon ­menar att det fortfarande råder en ganska stor okunskap bland svenska företag om vilka det är som köper deras varor och tjänster. Det gör att de inte förstår behovet av mångkultur på arbetsplatsen.

–Men det offentliga är tyvärr värst, tillägger hon.

Helena Benaouda hör ofta exempel från sjukvården där muslimska kvinnor får problem om de vill bära långärmade tröjor. Dessutom är synen på ledighet mindre flexibel.

–Som fredagsbönen till exempel. På en privat arbetsplats är det mycket lättare att ta två timmar lunch och ­sedan jobba lite längre. Inom det ­offentliga finns liten förståelse för det. Kanske beror det på att privata företag tänker mer på att tjäna pengar än på vem som är vad? funderar Helena Benaouda.

Men på posten Grantorp är den sortens frågor inte särskilt aktuella. Varken Sandra, Analyn eller Jaleh har ­behov av att ta ledigt på andra tider än resten av personalen.

–I Iran firar man nyår i mars och om jag ville skulle jag säkert få ledigt, men jag har inte någon släkt här så jag firar inte så mycket, säger Jaleh Khodamoradi.

De tycker att de har haft tur som har hamnat här. Analyn Patino säger att hon känner sig hemma på kontoret. Sedan sneglar hon på Örjan ­Elneus.

–Och så har vi en väldigt förstående chef! Nu får jag högre lön, va?