Svenska idrottsstjärnors beslut att bosätta sig i Monaco, från Ingemar Stenmark till Kajsa Bergkvist, har inte så mycket med den behagliga monegaskiska atmosfären att göra som med det fördelaktiga skatteklimatet.

Kända finans- och företagarfamiljer, som Rausing, Johnson, Söderberg, Bergendahls och Paulsson har också likt Ikea och Ingvar Kamprad nyttjat skatteprofessorn Göran Grosskopfs kompetens, där skatteeffektiva lösningar kan antas ha stått högt upp på agendan.

De svenska private-equity bolagen som EQT, Nordic Capital, IK med flera, är också skatteoptimerande strukturer där beskattningen minimeras via en kedja av holländska holdingbolag och offshorebolag på företrädesvis de brittiska kanalöarna. Svenska spelbolag har bland annat av skatteskäl valt att operera från Malta. Andra har som skatteexperten Roger Akelius valt att använda Cypern som bas för skatteplaneringen.

Man skulle kunna tro att skatteminimering är en svensk folkrörelse bland såväl fysiska som juridiska personer, med rötterna i de närmast konfiskatoriska skattenivåer som existerade på 1970- och det tidiga 80-talet.

Men skatteplanering är en internationell företeelse, som är större än yoga och kabbalah, i de högsta inkomstskikten.

Enligt New York Times har exempelvis rockgruppen Rolling Stones medlemmar slussat royaltyinkomster på motsvarande runt 4 miljarder kronor genom sina holländska bolag, på vilka de betalat cirka 1,5 procent i skatt. Andra världsartister som U2, Madonna och Bob Dylan ska ha gjort likadant. Internationella storkoncerner som Coca Cola, Nike, EMI, Gucci, Apple, IBM och Microsoft gör som Ingvar Kamprad där de via en kedja av bolag i Holland, Irland samt kanske en sväng över offshorebolag i Västindien minimerar skatten på stora delar av sina vinster.

Mest framgångsrik i detta arbete har kanske sökmotorföretaget Google varit. Google har via bolagskonstruktioner i Holland, Irland och Bermuda, och som på ”skattetekniska” kallas för ”Double Irish” och ”Dutch Sandwich”, lyckats sänka den effektiva skattesatsen på sina inkomster utanför USA till 2,4 procent. Den genomsnittliga bolagsskatten i de länder där Google har genererat sina resultat ligger klart över 20 procent. Med hjälp av dessa konstruktioner har Google sedan 2007 sparat motsvarande 25 miljarder kronor i minskade skatteutgifter.

Men även om denna skatteplanering, i de flesta fall, är helt laglig och en naturlig del i ett vinstoptimerande företags verksamhet, så är det svårt att hävda att det inte också får samhällsekonomiska konsekvenser och i vissa fall även kan te sig, om inte stötande, så åtminstone kontroversiellt.

Den allt lägre skattebelastningen hos storföretagen och av de större privata förmögenheterna är också en viktig pusselbit i två starka ekonomiska trender. För det första så går framväxandet av ett nytt ”skattefrälse” hand i hand med de växande inkomst- och framför allt förmögenhetsklyftorna i västvärlden.

USA, som får sägas vara ledande, håller exempelvis på att få den förindustriella, ”feodala”, paretofördelningen på ägandet av landets tillgångar, där de rikaste 20 procenten äger 80 procent av tillgångarna, med samma fördelning inom den rikaste kvintilen.

Den andra är det växande bekymret att få ihop den statsfinansiella ekvationen, där det långsiktiga bekymret med en krympande arbetsför befolkning, som ska försörja en allt äldre icke förvärvsarbetande del av befolkningen, i många länder har kryddats med akuta bekymmer till följd av finanskrisen. Men inte ens Irland vill höja sin extremt låga bolagsskatt.

Vill EU stärka legitimiteten för sina överstatliga ambitioner i mera folkliga befolkningslager, och inte bara hos inflytelserika lobbygrupper, så kan en del vara att täppa till de holländska och irländska skattehålen, liksom möjligheterna att föra över obeskattade vinster till olika skatteparadis.

Vad gäller de kontroversiella inslagen kan man lyfta fram private equity-företagens ägande av svenska skol- och vårdföretag, vilka till sin helhet finansieras av skatteintäkter. Ett Ikea-exempel är den pågående etableringen i Borlänge, där kommunen först köper upp fastigheter för en kvarts miljard kronor och investerar flera tiotals miljoner kronor till för att sedan sälja samma fastigheter till det skatteeffektiva Inter Ikea för mindre än en femtedel av vad man investerat.

Kommunens kalkyl och ”affärstänkande” är det sannolikt inget fel på, där de förväntat stigande skatteintäkterna väl kompenserar för den initiala förlusten. Samtidigt är det svårt att hävda att spelreglerna är lika för alla. Logiken går i stället igen från Peps Perssons klassiska räkneövning ”Falsk matematik” och raderna ”hur man än släpper slantarna, så rullar de åt samma håll”.

Fotnot: Paretofördelning = teorier och fenomen som förklarar fördelning av förmögenhet.