I en debattartikel i SvD (13 december) varnar Treschow för att avtalsrörelsen ska sätta spår i inflationen, och manar till solidaritet, som han kallar det. Återhållsamhet, alltså. Samtidigt hävdar han att företagens toppchefer har för lite betalt, och att våra företag därmed tappar de bästa till utlandet. Och styrelsearvoden, menar Treschow, har inget att göra med kollektivavtal. I toppen gäller inte återhållsamhetsregeln, alltså.

Det är inte så att Treschow har räknat fel. Han har helt rätt i att ett litet antal toppdirektörers kraftiga lönelyft inte påverkar inflationen alls i samma utsträckning som miljontals löntagares blygsamma procentökning. Enkel matematik. Men vad Treschow helt tycks ha missat är att det inte längre handlar om matematik.

Det handlar om symbolik. Att gå ut och försvara sina egna och sina kollegers miljonlyft, men samtidigt mana vanliga löntagare till återhållsamhet, är ett symboliskt misstag i den högre skolan. Att enbart använda matematiska argument i en debatt som nu rör sig på ett plan där människors känslor är minst lika viktiga känns som riktigt dåligt omdöme. Jag blir särskilt förvånad eftersom just Michael Treschow inte alls gjort sig känd för sitt dåliga omdöme – tvärtom framstår han ofta som en direktör med sans och balans.

Jag har själv hört honom säga att höga chefers ansvar är att förklara sina beslut och tankegångar på ett för anställda, aktieägare och omvärld begripligt sätt. Ändå har han nu– faktiskt helt oombedd och hyggligt oprovocerad, med egenhändigt valda ord på hans egna villkor – lyckats reta upp mer än halva näringslivet med sitt obegripliga resonemang. Därför är det extra märkligt att Treschow inte vill svara på frågor om sina tankar bakom artikeln.

Det är lätt att fråga sig om Treschow tappat kontakten med den värld där alla hans anställda och kunder finns. Många av dem har med säkerhet satt kaffet i halsen när deras högste direktör uttrycker sig som han gör. Och om han har lyft sin fot från verklighetsmyllan så undrar jag – hur påverkar det hans sätt att fatta andra beslut som berör hela Svenskt Näringsliv, där Treschow är ordförande?

Det är också på sin plats att fråga sig vilka han omger sig med – har han bara ja-sägare runtomkring sig? För hur kan alla i hans närhet ha missat vilket fenomenalt tondövt intryck en sån artikel skulle ge? I Treschows position är det en plikt att ha ett par sanningssägare i sin ständiga närvaro.

Treschow skriver själv i artikeln att han blir ”måttligt populär” av att uttrycka sin åsikt, men att tro att han kommer undan med det är naivt. Förlorat förtroende kostar pengar – i alla fall om man ser lite längre fram än nästa kvartal.

Och förlorat förtroendet har Treschow delvis gjort, förstås hos facket (där kanske han aldrig haft något förtroendekapital), men också ett antal direktörer har kritiserat Treschows uttalanden. Och så var det detta med hans anställda och kunder – det är där tondövheten börjar kosta i reda pengar.

Vad Treshow borde göra är det rakt motsatta till det han nu gör. Han borde höja sina direktörers arvoden med samma procentsats som blir genomsnittsresultatet i lönerörelsen. Om han vill att löntagarna ska ta ansvar så måste han själv gå i bräschen för det ansvaret. Det är en självklar regel i ledarskapet – lev som du lär.

Att en av landets mest framgångsrika ledare tycks ha tappat bort den nödvändiga regeln är riktigt illa.