1. Superavtalsrörelsen

Årets avtalsrörelse är ovanligt omfattande. Inte mindre än 550 av de totalt 650 kollektivavtal som finns på den svenska arbetsmarknaden ska förhandlas om.

Löner och andra villkor för 3,3 miljoner av Sveriges totalt 4 miljoner anställda ligger i stöpsleven.

Utanför matchen, med avtal som löper ut 2011, står i stort sett bara transportsektorn, kyrkan och sjuksköterskorna i Vårdförbundet, som efter konflikt fick ett treårigt avtal 2008.

I år kompliceras läget av att så många avtal löper ut samtidigt den 31 mars. Det handlar om 300 avtal för två miljoner anställda inom fyra tunga sektorer: kommuner och landsting, industrin, handeln och byggbranschen.

Och alla ska invänta industrins avtal, som sätter lönenormen för övriga, är det meningen. Den ordningen har gällt sedan Industriavtalet tillkom.

2. Industriavtalet

Natten till den 18 mars 1997 gjorde fack och arbetsgivare inom industrin upp om ett samarbetsavtal. Det ledde till ett trendbrott i lönebildningen och har förändrat avtalsrörelserna.

Tiden före Industriavtalet var en stökig period där lönebildningen hade spårat ur. Konflikter var vanliga under 1970- och 1980-talen. Avtalen gav stora nominella lönelyft, men de förvandlades till luft i lönekuverten av den höga inflationen. Den svenska industrins konkurrenskraft sjönk.

Efter Industriavtalet har reallönerna oavbrutet ökat och industrins kostnadsökningar har legat i nivå med övriga Europa.

En huvudpoäng med Industriavtalet är förhandlingsreglerna. Avtalskraven ska presenteras tre månader innan avtalen går ut.

Den sista månaden träder särskilda medlare in, som kallas opartiska ordförande, opo.

De kan lägga egna förslag till avtal och har rätt att skjuta upp varslade stridsåtgärder i två veckor.

Syftet med allt är att nya avtal ska bli klara innan de gamla löper ut och fredsplikten upphör.

Fram till årets avtalsrörelse har det också fungerat enligt planen och treåriga avtals­perioder har bidragit till lugnet. De lönekostnader industrin kan bära har varit riktmärke för hela arbetsmarknaden.

3. Den svenska modellen

Vi är annorlunda. Sett i ett internationellt perspektiv är Sverige och Norden avvikare när det gäller regelverken på arbetsmarknaden.

Här har vi det som brukar kallas ”den svenska modellen” som går ut på att villkoren på arbetsmarknaden förhandlas fram mellan fack och arbetsgivare utan att staten lägger sig i. Det gäller inte bara löner, utan också arbetstider och en rad andra regler.

Det vanliga i övriga Europa är en hög grad av statlig inblandning, genom till exempel lagstiftning om minimilöner.

Kollektivavtalen är centrala i den svenska arbetsmarknadsmodellen. Cirka 90 procent av alla löntagare i Sverige omfattas av kollektivavtal, enligt beräkningar av docent Anders Kjellberg vid Lunds universitet.

Konflikträtten är större än i de flesta andra länder. En vanlig beskrivning är att arbetsgivarna köper arbetsfred genom att komma överens med facket om innehållet i avtalen. När de löper ut är det fritt fram att ta till stridsåtgärder.

– Eftersom hotet om konflikt finns i bakgrunden är parterna tvungna att försöka komma överens, säger Anders Kjellberg.

Den svenska modellen bygger också på att parterna bakom kollektivavtalen, fack och ­arbetsgivare, har en hög organisationsgrad. Det ger avtalen legitimitet.

Organisationsgraden är högst på arbetsgivarsidan. 85 procent av alla anställda jobbar i företag eller myndigheter som är anslutna till en arbetsgivarorganisation.

På den andra sidan har andelen anställda som är med i en facklig organisation sjunkit kraftigt på senare år, framför allt en följd av medlemsraset i LO. Siffran har sjunkit från toppnivån 85 procent 1993 till omkring 70 procent. I tjänstesektorn och bland unga är den betydligt lägre.

– Sverige ligger ändå fortfarande högst i EU tillsammans med Finland och Danmark. Men fortsätter facken att tappa medlemmar kan det på sikt bli ett hot mot kollektivavtalen, säger Anders Kjellberg.

4. Hur hamnade vi här?

– Ska vi börja från början får vi backa till 1869. Då kom det som rättsvetare anser är det allra första kollektivavtalet, säger författaren och debattören Svante Nycander.

Avtalet var helt enkelt en lönelista, som antogs efter en strejk bland byggnadsarbetare i Stockholm.

Strejker och lockouter var vanliga innan regelverken för arbetsmarknaden tog form.

– Fram till mitten av 1930-talet var Sverige kanske Europas mest konfliktdrabbade land, säger Svante Nycander.

Fackföreningarna växte fram som en maktfaktor. Drivkraften var att sätta stopp för ­lönesänkande konkurrens mellan arbetare. Arbetsgivarna svarade med att också gå samman i organisationer.

Den historiska så kallade decemberkompromissen 1906 blev genombrottet för modellen med kollektivavtal. Då erkände SAF de anställdas rätt att organisera sig, medan LO accepterade arbetsgivarnas rätt att ”leda och fördela arbetet och att fritt anställa och avskeda arbetare”.

Kollektivavtalen blev allt fler. De växte fram ur ett behov av gemensamma spelregler och som en följd av att staten höll fingrarna borta, till skillnad från i de flesta andra länder.

– Att statsmakten inte alls lade sig i är den historiska grunden till att Sverige fick världens starkaste fackföreningsrörelse och världens starkaste kollektivavtalssystem.

– Där spelade liberalismen en stor roll som ofta glöms bort, säger Svante Nycander.

Men det var inte självklart att staten skulle överlåta ansvaret till parterna på arbetsmarknaden.

Perioden före Saltsjöbadsavtalet 1938 var orolig med många konflikter. Hotet om lagstiftning var akut. Det bidrog i hög grad till att LO och SAF skakade hand och enades om avtalet, som ofta kallas arbetsmarknadens grundlag.

Saltsjöbadsandan föddes.

– Den byggde på samförstånd mellan fack och arbetsgivare om att bejaka tillväxt och strukturomvandling. Det gemensamma ­målet var fler jobb i växande företag, säger docent Nils Karlsson, vd för forskningsinstitutet Ratio.

5. Framtiden?

Hur ska det gå för den svenska modellen? Är den livskraftig och en stadig grund också i fortsättningen?

– Jag är orolig, säger Svante Nycander.

Han anser att den svenska modellen underminerades på 1970-talet. Då lade sig staten i med en rad lagar, bland annat lagen om anställningsskydd. Den är nu en av stridsfrågorna som gnager på relationerna mellan fack och arbetsgivare. Motsättningarna på arbetsmarknaden ökar.

– Sverige är på väg mot en europeisk normalitet där fack och arbetsgivare inte ser varandra som partners utan som motståndare. Facket tappar medlemmar och arbetsgivarna verkar se det som en fördel att få bestämma själva.

Men utan facket som motpart på arbetsplatserna riskerar missnöjet bara att bli mer underjordiskt, med sämre samarbetsanda i företagen, säger Svante Nycander.

Ratios vd Nils Karlsson tror att den svenska modellen kommer att förändras, vare sig parterna och lagstiftaren vill eller inte.

– Den befinner sig i en brytningstid. Det är just vad vi ser framför ögonen nu, säger han och syftar på avtalsrörelsen.

Nils Karlsson är överraskad över att förhandlingarna inom industrin gått så trögt. Nu är Industriavtalet med industrin som märkessättare och därmed hela lönebildningen i gungning.

Bakom ligger en maktförskjutning som bottnar i strukturomvandlingen. Fack och ­arbetsgivare inom industrin har förlorat ­inflytande i sina ”karteller”, Svenskt Näringsliv respektive LO, till parterna i tjänstesektorn.

Två andra tunga faktorer driver fram en modernisering av den svenska modellen, EG-rättens växande betydelse och fackens minskade medlemstal.

– Det som behövs nu är en kombination av lagstiftning och insatser av parterna. Jag ser gärna att parterna tar initiativet. Men jag har väldigt svårt att se vem det skulle kunna vara, säger Nils Karlsson.