Krisen rullar in också över tjänstesektorn. Varslen ökar, men väntas inte växa till samma flodvåg som sköljt över industrin.

– Det är nu det kommer. Men även om det blir minus i sysselsättningen så handlar det inte om något ras, säger Lena Hagman.

Som chefsekonom på Almega, tjänsteföretagens bransch- och arbetsgivarorganisation, är det hon som står bakom organisationens konjunkturbedömningar. Och prognosen är att tjänstesektorn förlorar 60000 jobb under 2009 och 2010.

Det är stora tal och handlar om många människor. Men ändå är det knappt en tredjedel av hela nedgången av sysselsättningen, trots att den privata tjänstesektorn utgör halva arbetsmarknaden.

Och efter andra kvartalet blir det inte värre.

– Det värsta är bakom oss. Det har bottnat nu, säger Lena Hagman.

Almegas senaste tjänsteindikator andas optimism med tecken på att återhämtningen redan börjat i vissa delbranscher.

Hotell och restauranger, resebyråer, livsmedelshandeln och fastighetsmäklare som märkte konjunkturnedgången först är nu snabbast med att vända. De gynnas av att de flesta trots allt har jobbet kvar och har fått mer i plånboken genom sänkt ränta och skattesänkningar.

Största smällen tar den tunga sektorn företagstjänster och finansiella tjänster med över 740000 sysselsatta. Det är där varslen ökat mest. Förra året utgjorde de 16 procent av samtliga varsel och ungefär samma andel väntas det bli i år.

Men det har tagit tid för varslen att slå igenom. Under första kvartalet i år blev tjänstejobben 15000 fler än under samma period förra året. Orsaken var framför allt den stora och uthålliga tillväxten inom företagstjänsterna, som stått för mer än 40 procent av de nya jobben sedan 2005.

– Nu kommer varslen att börja ge effekt och först märks det hos bemanningsföretagen. De stod för över hälften av nedgången för företagstjänster under april. Vi får också rapporter från Västsverige om att många it-konsulter blivit av med sina uppdrag. Men det är bara en mycket liten del av den totala nedgången för sysselsättningen, säger Lena Hagman.

Tjänstesektorn väntas alltså stå emot krisen på ett helt annat sätt än industrin. Det kan tyckas märkligt, när trenden går mot allt tätare samband mellan industri och tjänster.

– Normalt brukar tjänstesektorn följa efter industrin med viss eftersläpning. Men nu tror vi att förädlingsvärdet i den privata tjänstesektorn minskar med 1,5 procent i år och inom industrin med 11 procent, säger Lena Hagman.

Hon ser en rad förklaringar till det. Tjänstesektorn gynnas av raden av stimulansåtgärder med satsningar på infrastruktur och skattesänkningar, räntan är låg och kronan svag. Tjänstejobben har också växt så mycket de senaste åren att de bara till en del är kopplade till industrins utveckling.

Men det vi ser är inte en strukturomvandling där Sverige i princip övergår till att bli ett tjänstesamhälle.

– Det är en väldigt förenklad bild, säger Lena Hagman. Industrin kommer att spela en stor roll under lång tid framöver.

Den djupa krisen inom industrin är oroande.

– Vi har inte sett något liknande på decennier. Om industrin inte börjar återhämta sig blir det ett jätteproblem, också för tjänstesektorn. Vi ser att underleverantörer som kommer att behövas slås ut. Vad som händer nu är väldigt avgörande för Sverige.

Medan regeringen och andra prognosmakare tror att arbetslösheten ökar till 12 procent nästa år tror Almega att den toppar på 9,5 procent. I grunden ligger olika bedömningar av utvecklingen för tjänstesektorn, men också av produktiviteten, alltså produktionen per arbetad timme.

Efter en rad guldår med en svenskt produktivitet på 3,5–4 procent föll den kraftigt 2007. Nu väntas den hamna på minus för tredje året i rad.

De flesta ekonomer räknar med återgång till gamla nivåer efter krisen.

– Det tror inte jag på, säger Lena Hagman. Det blir inte som förut. Före krisen hade både industrin och tjänstesektorn stora problem med kapaciteten, som jag tror återvänder om ingenting görs.

Industrins investeringar under högkonjunkturen var alldeles för låga, säger hon. Det ledde till att kapacitetsutnyttjandet slog i taket och att produktionen inte kunde öka i takt med efterfrågan.

Först under 2007 kom investeringarna igång. Det var för sent. Flaskhalsar i både produktionen och arbetskraften gjorde att den svenska exporten växte betydligt mindre än världens exportmarknad. Och problemen finns kvar.

– Det här vad jag tycker ekonomerna borde fokusera på, det är ett jätteproblem, säger Lena Hagman som inte ställer upp på det vanliga receptet, att öka produktiviteten genom att minska antalet anställda.

– Egentligen behöver företagen behålla sin arbetskraft för att kunna producera mer sedan. Att dra ner för mycket är en risk.

Det är inte i första hand investeringar i maskiner som krävs, enligt Lena Hagman.

– Det handlar mer om immateriella investeringar. Produktutveckling, kompetensutveckling, organisationen av arbetet och att locka ungdomar till utbildningar där det är brist på arbetskraft.